Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 17 september 2012

Var kommer alla dessa frågor ifrån?

Vår fyraåring vill veta allt. Och då menar jag verkligen allt. Det finns liksom ingen hejd på frågebatteriet där inte.

Vi, min man och jag, börjar väl bli smått trötta på det. Men tydligen kan det vara roligt ibland. Fick höra om när en orkester-ensemble var och hälsade på på barnens dagis så hade Anton ställt fullt med frågor. Varför si och varför så? Och han hade ju verkligen varit genuint intresserad av deras arbete. Vilket de tydligen uppskattade. För när barnen skulle titta på deras föreställning någon vecka senare så hade de speciellt frågat efter Anton. "Kommer Anton med?" Och det var alltså för att de verkligen ville att han skulle komma med. För de gillade hans intresse och hans frågvishet. 


Och visst. När jag tänker efter så tycker ju jag också att det är kul när någon är intresserad av mig. Som inte bara säger "jaha.... mhmm..." och när man märker att de inte har lyssnat. För när jag tänker efter så kan det faktiskt hända ganska ofta. Att vi inte lyssnar på varandra. Vad tråkigt egentligen. För vi vill ju alla bli sedda, om inte förstådda, så i alla fall bemötta.

Kanske kan vi alla ha något att lära av våra härliga barn. Att ifrågasätta och vara vetgiriga. Om man inte förstår så ska man alltid fråga varför.

Men det tror jag att jag är ganska bra på. Härom veckan när jag åt på en restaurang, så var det soppa till förrätt. Men de hade glömt att lägga fram soppskedar. Fanns bara små efterrätts-skedar. (Vilket i-lands-problem, kanske du tycker. Men jag ville bara ge ett exempel.) Och det var hur som helst ingen som vågade fråga om vi inte skulle få skedar. Självklart gjorde jag det. De andra tittade liksom frågande på mig. "Vågade du fråga?" Och det är väl klart att man måste våga fråga.

Ja, nu blev det här kanske lite mer av en predikan än jag hade tänkt mig från början. Men va fan.

Och jag som bara hade tänkt säga hur jobbigt det var med en son som ska fråga hur exakt allt fungerar. Kanske ska jag sluta ifrågasätta hans frågande?

Hmm, jag ska tänka på saken.

1 kommentar:

  1. Jag älskar Antons frågor! Men jag får dem ju inte alla dygnets vakna timmar heller :) Tycker iaf det ligger mycket i det du skriver.. att ta sig tid att lyssna på varandra i vuxenvärlden med o att våga fråga! Egentligen en gåva. Tänk, att vara så nyfiken på livet! Om det får fortsätta finnas så vinner man så mycket glädje livet igenom. O är man fyra så är det säkert mycket som är oförståeligt o knepigt dessutom. Puss på anton-fjanton! ;)

    SvaraRadera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)