Skryter vi eller är det bara vår verklighet?

Jag tänkte jag skulle berätta att Anton lärt sig läsa. Det tar lite tid, men läser gör han! Han fick en ny målarbok igår och frågade mig efter ett tag varför det just skulle vara MÖRKblå färg i ruta nummer 3.

Jag blev helt impad över att han kunde läsa det (små bokstäver och allt) och ifrågasatte såklart starkt hur han kunde veta det. (Ni vet väl att det är vår första reaktion när vi hör något nytt: Nej! Det kan inte stämma! Inte har väl jag vunnit på Lotto?) 

- Men kunde du läsa det? 

- Ja, svarar han lite ifrågasättande.

- Men du kan ju läsa, Anton! 

- Ja, svarar han väldigt nöjd.

Men så kom jag att tänka på att det här ju kunde låta skrytsamt. Och jag vill inte alls skryta om mitt barn. Så jag hoppas du inte läser det så. För jag inser att det beror oftast inte på hur vi skriver det, utan hur vi läser det. 

Vi kan anstränga oss allt vi kan för att inte låta skrytiga eller överdrivande. Men till sist är det alltid den som läser det som lägger in sin egen tolkning kring budskapet. (Det finns alltid 4-6 tolkningar av ett budskap, enligt teorin fenomenologi.) 

Och det är när man tänker så som man inser att det är vi själva, som lyssnare eller läsare, som är dömande. Som lägger in vår egen vinkel och bildar ett eget slutresultat. Som ofta är mycket mer dömande än vad det skulle behöva vara. Än vad det borde vara. 

Så nu tänker i alla fall jag försöka sluta döma någon innan jag vet. Försöka ta reda på fakta innan jag lägger in min egen tolkning. Alla har ju egna erfarenheter och tankar. Som jag inte alltid kan läsa.

Nu blev det väldigt djupt, såhär på fredagskvällen. Men jag lovar, jag har inte druckit vin. Jag ville bara skriva att min son lärt sig läsa. 

Torsdagstankar på höstlovet

Oktobers sista torsdagsmorgon. Världen är vackert frostvit utanför. Jag myser med äldste sonen i soffan medan jag sippar på ett glas kaffe med mycket varm mjölk i. 

Yngste sonen sover fortfarande tungt i sängen. Bebisen i magen sparkar lite försiktigt ibland. Bara som för att visa att den finns där och mår bra. 

Snickarna på andra sidan plasten jobbar på utan att föra något väsen kring sig. Känner mig verkligen nöjd med snickarna hittills. I helgen hade min man dessutom hjälp av tre snälla själar (min pappa och två grannar) med renoveringen, så nu är det inte långt kvar tills det går att börja spackla, slipa och måla. Fantastiskt! Kanske vi hinner flytta in i vårt nya sovrum innan jul. Tänk att få fixa julbelysning där inne. Jag längtar!

Idag tar vi nya höstlovstag. Barnen är förhoppningsvis lite mer utvilade och klarar kanske någon mer motgång. 

Antagligen skulle vi dock behöva göra någon utflykt för att barnen inte ska slå ihjäl varandra. Badhuset står absolut högst på deras önskelista. Men själv med två barn? Vi får se. 

En fin torsdag önskar jag dig där ute i vårt vackra land! 

Just ja, det var bara ett barn i magen!

Glömde ju nämna det. Gårdagens ultraljud gav ett härligt besked med endast ETT barn i magen, med ett friskt tickande hjärta! Underbart att få se ett riktigt bevis. Känner mig alldeles varm i hela kroppen av att tänka på att jag har en liten bebis i magen. (Värmen kan också bero på att kroppstemperaturen höjs ett par grader och att kroppen pumpar runt några fler liter blod. Hursomhelst.) En fantastisk känsla!

Efter lite av en katastrof-förmiddag hänger vi nu i soffan framför Barnkanalen. Känner mig dock lite osäker med två pirater på var sin sida om mig. Men de verkar snälla. (Så länge TVn står på.)

Jag vet. Det är mitt på dagen. Men vi har ju HÖSTLOV. Vårt första. Och det tar på krafterna.

Kryssningen som slutade med sörja (inget för kräsmagade)

Under två dagar var alltså mina barn med sin mormor och morfar till Åland. En kryssning som innehöll det mesta: buffé i oändlighet, mjuka björnar, tax-free och insikten över att faktiskt vara på en gigantisk båt.

Den enda lilla fadäsen var väl när jag skulle hämta dem vid bussen. Då får jag det härliga meddelandet att båda barnen har kräkts i bussen och att det vore bra om jag tog med lakan när jag hämtade dem. Härliga grejer! 

Jag var ju redan där då och väntade på den sena bussen så de fick klara sig ändå. Barnen mådde dock bättre efter att ha fått upp två dagars godis- och glasskonsumtion. De hade fått på sig rena kläder och var trötta, men glada. 

Det verkar bara ha berott på åksjuka och inget annat, vilket känns skönt. Men lika gött kändes det inte i morse att skölja av deras nerkräkta kläder innan de skulle in i tvättmaskinen. Usch och fy och blä. Förlåt om jag förstör din aptit. Men sånt är liksom livet som småbarnsförälder. Att få torka lite kräks. (Tydligen som mormor och morfar också när det vill sig illa.)

Eftersom vi nu har höstlov, barnen och jag, så försökte jag mig på en cykelutflykt idag. Men huvaligen, det var tydligen Anton för sliten för. (Han somnade efter kl 22 igår, så jag kan iofs förstå honom lite.) Allt blev bara fel, fel, fel. Ungefär tre fjärdedelar av tiden så grät och gnällde han. Mina hemgjorda morotsmuffins smakade tydligen kobajs. Eller förresten, "värre än kobajs", var det visst. (Hur man nu kan känna det efter en minitugga.)

Men solen sken åtminstone! 

Första gången

Oj, nu var det längesen jag var aktiv i bloggandet! Men trots det är det dagligen en massa besök, och det är jag glad för!

Vad har hänt sen sist då? Jo, det har varit första gången som några saker hänt:

~ Anton var på sitt första disco i fredags. Men säkerligen inte det sista. (Oj, vad man sprang på disco när man var liten.) Det var Halloween-tema, såklart. Jag tyckte att han kunde ta på sig någon häftig utklädnad av det vi har hemma (vi har både skelett och monster), men han ville bara vara en fladdermus med hjälp av en svart mantel och svarta kläder. Okej. Ingen sminkning. Men söt ändå.

~ Bästa L var på besök och fick gå på sin första svamptur på säkert tio år. Massor av trattisar fick hon med sig hem.

~ Första vuxensängen ställdes in hos Fabian. Annars har han haft en resårmadrass direkt på golvet. Men nu är det alltså slut på brottning i sängen och damm överallt.

~ Första höstlovet för oss började idag. Det innebär såklart extra ledighet även för mig. Onsdag till söndag. Skönt!

~ Barnens första kryssning. Idag följde de med mormor och morfar på en 24 timmars kryssning till Åland. Först bussresa och sen båttur. Spännande värre! De såg så söta ut när jag vinkade av dem idag. (Och av bilderna som skickats till mig så verkar de ha det toppen!)

~ Första köksspaningen gjordes på både Electrolux Home och IKEA idag. Känner mig helt slut efter det. (Hur ska man kunna välja?)

~ Första riktiga beviset på att det är en bebis i magen. Visst, magen är ju ett ganska bra bevis. Och rörelse har jag känt. Men nu ska även min man få vara med och uppleva. Imorgon väntar ultraljud. Spännande!

Glöm inte att fjäska för hantverkarna!

Imorse hade Anton ont i huvudet och kände sig hängig. Så vi bestämde oss för att vara hemma. När vi väl skjutsat lillbrorsan till dagis så fick vi en lugn dag, fylld av spelande! Det var yatzy, kortspel, fågelspel och framförallt MONOPOL.

Det var första gången Anton fick prova spelet. Det är ju från 8 år, så jag kände mig lite tveksam till en början. Men ojojoj. Vi började på förmiddagen, med några uppehåll för mat och hämta Fabian och fika. Och slutade 18.45 när Anton var bankrutt. (Yeah, jag vann!) Försökte att inte skryta alltför mycket, men han tog förlusten väldigt bra. Jag tror han tyckte det var hur kul som helst. (Det gjorde nog jag också.) Herregud så stor han blivit, att man kan spela vuxenspel med honom en hel dag! 

Jag hann också med att fixa lite fika till hantverkarna, som delvis förstörde vårt lugn med sitt sågande och skruvande. För du vet väl det enkla knepet till att få hantverkarna att jobba lite extra. Lägga ner sig lite mer. Fika, såklart! 

Det är min man, som själv är elektriker, som tipsat om det enkla knepet. Det gör de lite mer tacksamma och i slutändan blir det liksom win-win! De är gladare, anstränger sig lite mer och jobbar snabbare. Jag fick baka lite och tjänar pengar. 

Dagen till ära fick det bli bullar (från frysen) och, håll i er nu - negerbollar! Japp, så stod det åtminstone i min kokbok. Den måste vara bra gammal. Finns väl ingen kokbok idag som skulle skriva så? Nåväl, de blev goda åtminstone, de där negrerna. (Haha, låter inte klokt.)

Sluta säg att mina problem inte räknas

Som småbarnsförälder så finns det en sak som stör mig: När jag tycker något är jobbigt med mina barn och föräldrar med äldre barn då påpekar att "Jadu, små barn, små problem." Med en antydan om att det blir mycket större problem med stora barn. Som om mitt problem bara är miniatyr-litet och liksom inte räknas. Som att jag inte borde beklaga mig. För jag skulle bara veta hur svårt det blir sen. Då snackar vi RIKTIGA problem. De säger aldrig vad problemen är, bara att det blir värre.

Som om jag skulle behöva höra det. Kan det alltså bli värre än att aldrig få sova? Värre än att barnen trotsar så mycket att man bara vill slita sitt hår och kasta ut barnet genom fönstret? Värre än att barnet är sjukt och man inte vet vad man ska göra? Shut ut. Jag vill inte veta. 

Jag har dock insett att det ligger något i det. För Anton, som ju blivit lite större och börjat på skolan, vill inte gå till fritids. Han är jättetrött på eftermiddagarna och säger att fritids inte är roligt. Och det är ungefär här jag förstår hur det kan räknas som större problem. I en annan dimension, snarare. (För alla problem är ju jobbiga när man har dem.)

För hur ska man agera som förälder? På hur stort allvar ska man ta dessa ord? Är det verkligen så farligt? Vi behöver ju få jobba. Och jag tror inte han blir mobbad. Jag tror bara han tycker det är jobbigt. Men hur löser man det bäst? Vi försöker hämta tidigare några dagar i veckan. Men räcker det? Jag vill inte bli en curling-förälder som gör precis som barnet vill. För ett litet barn kan ju inte veta vad som är bäst för sig själv. Men när det börjar bli större, då... 

Även fast jag insett att det kan bli svårt när barnen blir större så tycker jag inte det hemska uttrycket ("små barn...") känns okej! Alla har ju sina egna problem och bekymmer. Och det är bara jag själv som kan uppleva dem på mitt sätt. Visst, man behöver inte klaga för minsta lilla. Men låt mig känna det jag känner. Förminska inte mina känslor. För gudarna ska veta att det kan vara tusan så jobbigt med småbarn. 

Att sätta ribban på sin egen nivå

Det finns så mycket jag vill göra. Så många olika saker att testa på. Så många ställen att vara på. Odla mer. Ha fler djur. Laga mer mat tillsammans med barnen. Ta hand om de grönsaker och den frukt som finns i vår trädgård.

Men ibland är det nog ändå bra om man inser sina begränsningar. Och sätter sina egna ramar och mål. Som bara gäller utifrån mina förutsättningar, för mig. Inte för någon annan.

Det kallas att prioritera bort. Och är sjukt svårt. Men jag har ändå insett, efter att jag pratat med min kloka syster, att det inte blir någon odling nästa år. Den mest hektiska odlingsperioden sker ju när det precis kommit en liten bebis till oss. Och om det kommer ner något i landet så får det mest ses som en bonus. 

Men det innebär ju också att jag inte behöver höststäda något i landet i år. Jag låter det helt enkelt bara stå som det är. Och tar tag i det nästa höst. Om jag orkar efter förlossningen. Eller efter chocken att bli trebarnsmamma. 

Igår tog jag en skogspromenad i regnrusket. Istället för att få dåligt samvete över att inte jobba i trädgården.

Nu prioriterar jag att få promenera i skogen. Att få vara med familjen. Att få yoga. Gott så. 

Där får man för att man står och rullar från grunden

Vid middagen igår berättade Anton vad de gjort i skolan. De hade alla fått berätta vad som är deras favoritmat. 

- Och då berättade jag att min favorit är pappas köttbullar och spaghetti. 

Pappas köttbullar? Hemlagade och egenrullade kanske du tänker då. Men nädå, Felix små delikatessköttbullar är det vi snackar om här. Små, frysta, färdiglagade från fabrik. 

Där fick man för att man anstränger sig och står och rullar egna. Fast jag inte ens äter kött. Men neeejdå, jag är inte bitter! 

Jag fortsätter jobbet med att ge barnen bra mat. Och visst, ibland får färdiga köttbullar vara det som orkas med för stunden. Men allra oftast inte.

Kvällens outfit

Jorå. Det är till att vara läcker. 

Men det är ett måste, då hela vårt kök osar isolering. Snickarna har sprutat upp någon slags kompakt gegga på vårt nya innertak idag. Någon bra variant som, när den väl torkat, inte alls är allergiframkallande eller farlig. (Som jag skrev igår så är det ju bara lite plast som skiljer köket från utbygget.) Och det är tydligen inte bra att andas in, innan den torkat helt. Särskilt inte med bebis i magen, tänker jag. 

Min man tycker inte att det luktar. Men så har han inte heller en gravid kvinnas luktsinne. Han säger dessutom att sjalen inte hjälper. Men det struntar jag i. Känns lite bättre såhär. 

Resulterade åtminstone i en middag hos mina föräldrar idag. Vilket jag inte tycker är fy skam. Vi får se hur det går imorgon. I sovrummet luktar det åtminstone inget. Så där åker nog sjalen av. Om mannen inte vill köra lite rollspel förstås.