Orättvist. Så orättvist livet kan vara

Idag åt jag lunch med en väldigt fin tjej/kvinna. (Vad säger man om nån som ganska nyss passerat trettio?) Vi träffades på ett kvinnoyogaretreat i augusti. Våra äldsta barn är lika gamla. Hon har även ytterligare en dotter som är ett halvår äldre än Fabian. Skillnaden, förutom dessa sex månader, är att hennes dotter har en grav hjärnskada och epilepsi som följd.

Fabian är en busig och glad kille som gärna pussas och kramas. 

Hilda sitter i rullstol och kan inte prata. Hennes hjärta har stannat flera gånger. 

Fabian vaknar ibland någon gång per natt och då får jag lägga mig bredvid honom tills han somnar. Fabian har varit lite förkyld ibland. 

Det sista halvåret har Hilda haft lunginflammation sex gånger. Sista gången blev den så allvarlig att de var tvungna att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm och stannade på sjukhus i tre veckor. De visste inte om hon skulle överleva. 

Men det gjorde hon. Hon lever. I ett liv som jag inte önskar någon. 

Hennes mamma grät stilla när hon berättade för mig. Hon behövde inte berätta. Men det var ändå lika bra att få det gjort. Så kan vi prata om roligare saker nästa gång. 

Som t.ex att jag var på baby shower igår. Jag hade ingen aning om vad det var innan. Nån kommersiell grej från USA. Man ger bort en blöjtårta och gratulerar. Fast man vet ju inte om bebisen kommer ut. Eller om den är frisk. Eller har en hjärnskada, som Hilda. Men visst, ibland kanske det är lika bra att fira innan. Så har man i alla fall firat en gång.