Ja, det där med att
lämna bort barnen för första gången på länge. Det gick väl sådär.
Anton, som ju skulle vara så lätt att lämna, hade jag tänkt. Han ville inte släppa mig utan gick bakom min rygg hela tiden. Jag och Fabian fick inte gå, utan väntade hela tiden när han åt sin frukost. Men tacka fan för det, egentligen. Här kommer vi till stora häftiga skolan. Och den som möter oss är inte någon person han sett förut. Inne i matsalen sitter bara stora barn, som han inte känner igen.
- Det är läskigt, mamma!
Och jag känner mig så taskig. Tänkte jag bara lämna honom här. Bland okända personer på en okänd plats. För resten av dagen. Det klarar väl du, liksom! (Till mitt försvar så trodde jag att personalen på Antons avdelning skulle vara där. Men icke!)
Men efter att han ätit två smörgåsar och vi pratat med barnen lite så följs vi åt från matsalen till fritids. Och där är det plötsligt samma gamla vanliga Anton igen. Paniken har släppt och han säger hejdå och springer in. Kvar står en mamma med en klump i magen.
Det kan väl inte bli värre nu, tänker jag, och vi kör bilen mot dagis.
När vi öppnar dörrarna där så känner vi oss så hemma. Det är trygghet. Vårt föräldrakooperativ som varit på så många gånger. Och personalen som möter är så välkända och fina. Fabian tar mig i handen och går in.
- Oj, vad stor han har blivit, säger någon! Och så ljust hår!
Eftersom vi stannat en kvart längre på fritids än vad jag tänkt så är det snart dags för frukost på dagis. Och jag ska åka. Men inte i Fabians värld. Inte utan honom i alla fall. Han följer med mig ut i hallen. Och tar på sig sina skor.
- Nej nej, försöker jag. Mamma ska åka själv till jobbet nu, vännen. Du får stanna här!
Då får han spel. Han lägger sig ner på golvet och skriker och gråter. En fröken kommer och säger lugnt till mig:
- Jag tar honom, du kan åka nu! Det är ingen fara, han lugnar sig snart!
Och även fast jag hör hans panik i skriket och ser hans ilska och sorg i sprattlandet och slagen så går jag. Ut genom dörren. Med min yngste sons skrik i öronen. Och en ännu större klump i magen.
Att lämna sina barn när de är ledsna är bland det värsta med att vara mamma. Men ibland måste man.
Efter en väldigt förkortad dag så hämtar jag dem. En efter en. Fabian leker ute på gården med de andra barnen. Anton har hittat en massa nya kompisar. Ingen vill egentligen följa med hem. De har haft superkul på dagis och fritids. Det är bara deras mamma som fått lite extra gråa hår och magsår på köpet. Det tackar vi för!