Får vi kalla det för trots?

Jag har skrivit lite förut om det här med trots. Vissa hävdar ju att det inte finns något som heter trots, att det bara är barns utveckling som vi vuxna inte riktigt hinner med i. Att vi kanske inte låter barnet få upptäcka allt i sin takt eller göra på sitt sätt. Det fanns en gång i tiden när jag kunde hålla med om det. 

Den tiden är fan helt klart över nu. 

Sex år, alltså. Sexårstrots är härliga grejer. Inget jag någonsin skådat förut. Det kan vara en megaliten grej. Som vi kanske inte ens uppfattar. Men som förstör en hel måltid. Eller som får den där sonen att lägga sig på golvet och skrika. Och om det inte får kallas trots så idiotförklarar det ju oss alla föräldrar. Vi som kämpar på, men liksom aldrig gör helt, helt rätt. I sexåringens ögon.

Tur då att vi har en liten ängel till lillebror. För enligt honom så är allt så häääärligt och sköööönt. Nyss smorde jag in honom med olja. Han la sig ner direkt och sa:

- Åååh, vad skönt, mamma!

Han har alltid bus i blicken, vår lintott.

Antons trots kan säkert delvis bero på denna lillebror, som är så söt och go. Eller på att det mycket tid tillsammans med familjen såhär på sommarlovet och man sliter lite på varandra. Men inte bara, det kan jag säga säkert. 

Luften efter ett regn

När det har varit tryckande värme väldigt länge så finns det inget som känns så skönt som regnet. För tillslut tar det nästan slut på syre. Luften är så kompakt  så att det pressar ner en mot marken. Några gånger har ovädret kommit och givit oss hopp om regn, men utan nederbörd och bara med åska och blixtar. 

Sen kommer då äntligen det där förlösande regnet. Som ger allt lite liv igen. Som ger växterna välbehövlig rotblöta. Som gör att min huvudvärk släpper. Gör det lättare att sova. Och fyller på med syre att andas in. Ger luften en klarhet som vi är så tacksamma för. 

Jag passade på att ta en springtur igår kväll, när det gick att andas. Och sög in skogens härliga dofter. 

Det bästa är nästan att prognosen visar på återigen soligt väder flera dagar. För sol är ju det bästa på semestern. Men lite regn är ju så välbehövligt ibland. Tycker du inte?

Lördagens lärdomar - därför gifter jag mig inte för Guds skull

Den här lärdomen kommer från förra lördagen, då vi var på ett kyrkobröllop. Det första i mitt liv.

Jag gillar kyrkor. De är liksom fina att titta på och känns stämningsfulla på något sätt. Jag förknippar kyrkor väldigt mycket med skolavslutningar när jag var liten och det är en härlig känsla. Något traditionsenligt och heligt.

Men när prästen stiger fram. Och berättar att man gör detta inför och FÖR Gud. Ja, då känns det bara för mycket. För framkrystat. Åtminstone för mig. 

Som inte tror att Gud skapade världen. 

Som inte tror att Han sitter där uppe i himlen och beslutar kring vad som är rätt och fel. 

Som inte tror på något som står i Bibeln. 

Som inte tror att de tio budorden stämmer för fem öre. 

Måste man verkligen göra det för att gifta sig i en kyrka? Kanske inte. Antagligen inte. Men vad är annars meningen med att göra det? För traditionens skull?

Nej. Jag tror på karma, att man tjänar på att vara omtänksam. Jag tror på ödet, att det finns en mening med det mesta. Jag tror på kärleken, att kärlek får en att må bra och kan göra en till en bättre människa.

Att lova Gud att leva med någon, istället för att bara lova sin blivande make/maka, känns lite konstigt tycker jag. Det är väl för kärleks skull som man gifter sig. Inte för Guds skull? Är det bara jag som överreagerar eller är det nån mer som varit på någon kyrklig tillställning och tyckt att det varit aningen för mycket snack om Honom?

(Jag vill bara tillägga att bröllopet i lördags var väldigt fint och att de som gifte sig självklart får välja helt själva hur och var de vill gifta sig. Jag lyfter bara tanken. Med risk för att aldrig mer bli bjuden på något kyrkobröllop.)

En typiskt härlig sommar!

Högsommarvärmen bara fortsätter. Så för oss består dagarna av bad och åter bad. Inte så mycket bloggande eller flippande på telefonen. Desto mer glassätande och vattnade av trädgårdsland och blommor. Och det är väl så som sommarlovet ska se ut? 

 På stränderna har det varit fullt av andra badsugna människor. 

Och vi har varit på utesimskola nästan alla vardagar i fyra veckor. Förutom när vi varit på semester. Idag var det avslutning och den stolta killen fick ett fint diplom.

Men sen fick vi nog av den badplatsen och begav oss till ett fint ställe på Hammarö, där det faktiskt inte var så mycket folk.

När vi kom hem så hade grävandet börjat. Utbyggnad av huset är det som står på tur. Förutom fortsatt semester och kanske också sommarvärme. 

Hoppas du har det härligt där ute i landet och kan njuta av solen!

Från rosa kyrkbröllop till utedass

Nu svidar jag om. Packar upp mina örhängen, finklänngen och sminket. Packar istället ner plåster, barnens cyklar och barnböcker. 

Från bröllop, glamour och egentid på kusten. 

Till snoriga barn, mat på bestämda tider och utedass mitt ute i skogen. Jo man tackar. Men vi ska åka till min syster, hennes kille och mosters lilla goding. Så det ska nog bli riktigt bra detta! Som vi längtat!

Bakåtvänd bilstol - ett måste innan fyra?

Nä, nu fick det räcka! Nu var det dags för Fabian att få räta på benen även i sin pappas bil. Och såhär nöjd blev han:

Jag vet att experterna rekommenderar barn att sitta bakåtvända tills de fyllt fyra år. Det beror främst på att barns nackar är för svaga och deras huvuden är för stora. Och det är ju klart att vi inte vill att något ska hända honom, om det skulle vara så att vi krockade. Men med tanke på hur lång han är så känns hopvikta ben på varje resa inte heller schysst. För att inte prata om att han verkar bli lite åksjuk av att sitta bakåtvänd.

Vad tycker du? Hur gjorde ni? Han är ju trots allt 3 1/2. Och med tanke på att jag förra sommaren sa att jag inte tänkte åka en till resa med honom bakåtvänd så känner jag att vi väntat länge nog. 

Nog med ursäkter. Jag kanske går emot rekommendationerna men det står jag för. 

Nu är vi på väg till bröllop på västkusten och det ska bli så kul. Och jag tänker inte bry mig mer om någon bakåtvänd bilstol för barnen är hemma hos våra föräldrar. Så vi är alltså barnlediga, solen skiner, finkläderna hänger bak i bilen. Som upplagt för toppendag!

Ibland är det jobbigt att vara förälder

Vissa dagar sätts ens föräldraskap på extra stort prov. Det räcker ju egentligen med kombinationen av att ett barn sätter sig på tvären med för lite sömn. Häromdagen testades min mammaroll på ett annat sätt, förutom den där vanliga bristen på tålamod. Och då var jag extraglad över att ha en trygg man till hjälp. 

Barnen spelade boll ute medan jag rensade ogräs i trädgårdslandet och min man gick med röjsågen. Plötsligt skrek båda barnen. Anton skrek att: FABIAN BLÖDER! och Fabian bara skrek.

En krock mellan barnen hade resulterat i en läpp i kläm mellan tand och huvud. Och läppar kan blöda. Och är också väldigt känsliga, fulla av nerver. Behöver jag nämna att de lätt går sönder och liksom trasar sig. Usch, jag gillar inte blod och blev alldeles darrig. 

Jag ville vråla: Ring 112, han förblöder! Men lyckades hejda mig och bad istället Anton hämta sin pappa. 

Det gör ont i hela kroppen när jag tänker tillbaka. Att se någon man älskar lida är jobbigt och jag hade gärna tagit över hans smärta alla dagar i veckan! 

Men så kom min kära, snygga, lugna man. Och ungefär samtidigt som jag höll på att svimma så tog han över. Med hjälp av Anton, som så gulligt försökte pigga upp sin bror, så fick de Fabian att lugna sig. Jag satt med huvudet mellan benen medan de tog tag i situationen. Blodet slutade rinna. Fabian slutade skrika. Det var tydligen inte så farligt som det först verkat. Ingen ambulans behövde ringas. "Det läker", tydligen.

Det kan vara skönt att man inte alltid behöver lösa allt själv. 

Idag är mitt föräldraskap desto lättare. Anton har sovit hos mormor och morfar. Min man är på svensexa. Jag myser i soffan med Fabian. Igår kväll var jag ganska trött, efter att själv varit på möhippa på västkusten hela måndagen. Så när Fabian skulle sova så la jag mig tillsammans med honom. Och sov i elva timmar. Välbehövligt, kan man säga. Har börjat den här dagen med yoga och nu mys i soffan. Snart blir det frukost, med några av de bären vi plockade igår. Trevlig onsdag, kära du!

Skåne från sin bästa sida

Resan ner tar oss först förbi välkända marker, med ett illaluktande pappersbruk, fyrkantigt Rasta, platta slätter och trafikerat Göteborg. Sagor läses och spel spelas. Pauser för mat, toalettbesök och bad. 

Vi fortsätter söderut. Vägarna är nu mer raka, men landet utanför blir lite mer kulligt. Det odlas alla möjliga sorters sädesslag utanför bilrutan. Barnen börjar få lite spring i benen. Men tillslut är vi där. I vårt sydligaste landskap, där varje liten gård omgärdas av odlingslandskap och röda rosor. När vi slutligen öppnar bildörren slår värmen emot oss. Är vi verkligen fortfarande i Sverge? Det är sent på kvällen men fortfarande väldigt varmt. 

En kort promenad från stugan vi lånat finns havet. Det breder ut sig som något fantastiskt och enormt. Barnen är hänförda. Återigen slås vi av tanken på att vi är utomlands. Men vi är vid Sveriges sydligaste spets. 

Vem behöver åka ifrån vårt härliga land när det här finns?

Förutom väldigt mycket sol och sand (och jag lovar att det var sand överallt) så hann vi också med sommarland för en dag. 

Men sen började vi längta hem. Hem till egna sköna sängar, vår stora trädgård med mogna hallon, ett stort kök och barnens kompisar. Så nu lämnar vi havet (som inte alls är så salt här), de böljande kullarna och den härliga dialekten och åker norrut. Mot vårt gula hus. Mot vårt hem. Nöjda med semestern och sisådär sugna på dessa sex timmars bilfärd.

Så nu har han blivit sex år

I dagarna två har vi firat vår stora kille, som blivit hela sex år. En kille som vill veta allt om allt. Som gärna sitter i famnen och kramas, spelar fotboll eller målar fåglar. En fantastisk individ som inte tycker kläder är så viktigt. Men just nu är däremot frisyren det. En kille som gillar det mesta. Mat går ner i alla former. Och så länge man kan resonera fram till varför han borde göra på ett visst sätt så brukar han köpa det. 

Vår finaste Anton, som snart börjar förskoleklass. 

Vi har firat dig med två olika skattjakter. Två olika kalas. Hundra paket, känns det som. (Men det fanns verkligen plats för nya grejer, eftersom du så duktigt rensat ur nästan alla leksaker ur ditt rum. Och det mesta som du önskade dig handlade ändå om faktaböcker, fotboll eller pyssel.)

Du har brutit ihop, för att kalaset med dina kompisar inte riktigt blev som du ville. I rätt ordning, liksom. Men du har också lyst av lycka när du, på din födelsedag, lyckades ta två simmärken.

Du påminner oss varje dag om hur härligt livet är. Och hur viktigt det är att man lever det fullt ut. Vi älskar dig av hela vårt hjärta, finaste Anton! Grattis på sexårs-dagen!

(Konstigt att barnen blir större men att man själv aldrig blir äldre.)

Den svenska sommarens härliga kontraster

Somliga dar....

... är det bara helt fel att klaga. Några barn åker ifrån badstranden. Andra kommer dit. Vi vill inte vara någon annanstans. Anton leker med alla. Fabian skrotar runt själv. Mamman njuter av livet. 

Och grillfester i långa rader. 

Kontrasterna mot torsdagens helregniga dag är underbar! 

Nu äntligen har min man också fått semester. Så snart åker vi på semester till Skåne. Men först ska vi göra något väldigt viktigt och efterlängtat. Fira vår stora kille som imorgon fyller hela sex år. Idag väntar barnkalas! Så det är tur att jag laddat med mycket avkoppling och solenergi. 

Frukost med barnen - insta-glam eller verklighet?

Jag skulle kunna skriva att det är så härligt med semester och frukost med barnen. Om jag bara la fram instagrambilderna och skrev hur mysigt det skulle kunna vara. Som upplagt för perfekt liv. Igår självplock i jordgubbslandet, som såklart resulterade i massor av jordgubbar.

(Om det inte vore för att Anton blev blöt om fötterna efter ungefär två minuter. Så efter max en kvart fick vi ge oss. Med mycket mindre jordgubbar än vi hade tänkt oss.)

Men frukosten var i alla fall helt perfekt, med nyplockade jordgubbar. 

(Om det inte vore för att Fabian blev ledsen för att Anton tvättade händerna snabbare än honom och därför satte sig vid bordet först. Eller för att barnen skulle ha blå och inte rosa tallrik. Eller för att jag hinner äta en sked av min gröt innan jag måste hjälpa Anton att bre smörgåsen.  Och sen efter ytterligare en tugga så är det Fabians tur. Sedan börjar de leka med ägget. Och sjuttioelva andra grejer. Men för i h-vete. Ge mig frukost-ro!)

Men på bilderna ser det fint ut, i alla fall. Puh, bara fem och en halv vecka kvar av semestern. Tur mannen har semester också snart.

Ska ändå ge er ett gott frukosttips, om man vill variera den goda müslin som jag tipsat om. Koka helt vanlig havregrynsgröt. Servera med linfrön, kokos, pumpakärnor, solroskärnor, russin, färsk frukt och gärna sojamjölk. Sätter guldkant på vilken torr gröt som helst!