Är jag en bättre förälder om jag stressar till dagis?

Varför finns det någon slags super-förälder-mentalitet som gör att några föräldrar inte vill hämta sina barn för sent på dagis, för då verkar de vara dåliga föräldrar? Hur kommer det sig att vi själva sätter oss i den sitsen?

Är det för att några vill verka som lite bättre föräldrar? 

- Men jag hämtar i alla fall mitt barn klockan fyra, se vad duktig jag är.

Hur stressade de sedan är när de hämtar och sedan ska umgås med sitt barn hemma förtäljer icke historien. Hur mycket de sitter och tittar på sin telefon när barnet vill leka vet jag inget om. Men jag tycker det känns fel. Fel i min mage. Och jag har skrivit om detta förut, jag vet, men vissa saker tål att upprepas. 

Vi som föräldrar måste väl få jobba. Så att vi kan försörja vår familj. Alla har inte en släkting som kan hämta tidigare. Eller möjlighet att den ena föräldern börjar jobba jättetidigt, för att kunna hämta i god tid. 

Visst är det så att vissa väljer att gå ner i arbetstid för att få vara med sina barn. Men alla har inte den möjligheten. Och det gör faktiskt inte dessa personer till sämre föräldrar. Jag tror till och med att barnen kan ha det bättre på dagis en timme extra, där det finns personer som ser till att de blir stimulerade och där de får leka med sina kompisar. 

Sen är väl inte jag rätt person att avgöra hur länge små barn orkar vara på dagis. Men min fina vän som jag träffade igår kände sig tvungen att skynda hem från jobbet för att hämta klockan fem, för personalen sa att deras dotter nog inte skulle orka vara där till halv sex. Det tycker jag är ganska fräckt gjort. Deras dagis är ju ändå öppet till halv sju, men det finns inga barn där efter halv fem, för föräldrarna känner en press av att hämta dem tidigare. Tidigare än vad de egentligen hinner med. 

Här tycker jag att vi biter oss själva i röven så det står härliga till. Sluta ge oss själva den pressen. Det finns väl nog av stressmoment för oss föräldrar. Det ska vara dyra aktiviteter för barnen, nya kläder, säkra bilbarnstolar, med mera, med mera. 

Visst vore det väl bättre om vi stöttade och peppade varandra? För jag vill tro att vi alla gör så gott vi kan. 

Så en liten uppmaning såhär på onsdagskvällen: glöm inte att du är den som vet vad som är det bästa för ditt barn. Försök svälja din stolthet och lyssna till ditt hjärta.