Det är som vanligt match i vardagsrummet, på vårt fotbollsspel, som blev en ovanligt lyckad julklapp till hela familjen. Där spelas det varje dag och barnen blir mer svårslagna för var gång.
Anton är dock en sjukt dålig förlorare och om jag gör några fler mål än honom så blir det riktig darr på läppen. Men han har blivit mycket bättre sen de första matcherna. Då kunde han inte ta ett enda baklängesmål utan att börja gråta. Så jag tror att det här är bra övning för honom. När hans mamma vinner med liten marginal mot honom i fotboll och sen hånskrattar. Det är bra övning för livet liksom.
(Nädå, jag brukar inte hånskratta. Inte så han hör i alla fall.)
Klart det är en bra övning. Man ska inte låta barnen vinna bara för att vinna, det blir konstigt då. Jackabajsaje, vilket bra ord! Kram!
SvaraRaderaJa visst är det så. Men ibland kan jag känna mig lite taskig ändå, när han blir ledsen. Men hur ska det bli i livet om han tror att han alltid vinner?
RaderaVilken fin "ny" blogg du fått! Kram Maja