Den enda lilla fadäsen var väl när jag skulle hämta dem vid bussen. Då får jag det härliga meddelandet att båda barnen har kräkts i bussen och att det vore bra om jag tog med lakan när jag hämtade dem. Härliga grejer!
Jag var ju redan där då och väntade på den sena bussen så de fick klara sig ändå. Barnen mådde dock bättre efter att ha fått upp två dagars godis- och glasskonsumtion. De hade fått på sig rena kläder och var trötta, men glada.
Det verkar bara ha berott på åksjuka och inget annat, vilket känns skönt. Men lika gött kändes det inte i morse att skölja av deras nerkräkta kläder innan de skulle in i tvättmaskinen. Usch och fy och blä. Förlåt om jag förstör din aptit. Men sånt är liksom livet som småbarnsförälder. Att få torka lite kräks. (Tydligen som mormor och morfar också när det vill sig illa.)
Eftersom vi nu har höstlov, barnen och jag, så försökte jag mig på en cykelutflykt idag. Men huvaligen, det var tydligen Anton för sliten för. (Han somnade efter kl 22 igår, så jag kan iofs förstå honom lite.) Allt blev bara fel, fel, fel. Ungefär tre fjärdedelar av tiden så grät och gnällde han. Mina hemgjorda morotsmuffins smakade tydligen kobajs. Eller förresten, "värre än kobajs", var det visst. (Hur man nu kan känna det efter en minitugga.)
Men solen sken åtminstone!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)