Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 20 maj 2014

Om att landa hemma bland skolkille och leksaksröra

Så var man hemma igen. Bland kramiga, solbrända barn (-Har du inte smort in dem? -Jodå...). 


Bland blommande äppelträd, torra blommor och vissnade plantor (snyft). 


Bland utspridda leksaker och tom fruktskål. Bland kärleksförklaringar och ouppackade resväskor. Hemma hos min kära familj. Och lugnet i kroppen höll väl i sig i åtminstone en kvart.

Det har varit två intensiva arbetsdagar nu och jag känner mig totalt slut. Den påbörjade förkylningen gör det inte bättre. Men imorgon är det planeringsdag på dagis och alltså stängt. Och eftersom vi inte fick någon barnvakt så får jag en bonusdag med barnen. En helt ledig dag. Kanske sätter vi lite potatis och planterar några av de plantor som överlevde helgens hetta. Eller något annat som barnen vill göra. 

Idag hade vi möte på Antons fritids som han ska gå på i höst. Det känns så himla bra på skolan han ska vara på. Men det är ju så konstigt. Plötsligt blev han en skolkille på en stor skolgård och gemensam matsal och många okända barn. Men också väldigt många välkända ansikten och kompisar. Och han fullkomligt älskar det. 

Så jag tänker njuta extra mycket av vårens lediga dagar med barnen. Dra ut det sista njutbara av min lilla dagiskille.

4 kommentarer:

  1. Även här har vi en dagiskille som är påväg upp till skolan, jag försöker njuta var sekund. Helt plötsligt kan jag inte få ha honom hemma när jag själv vill. Kommer bli konstigt.

    Så jag ska också njuta av de sista dagarna då han är dagiskille, njuta av var sekund;)

    Kram och tack för fin kommentar inne hos mig, det där med rädsla är inte lätt men jag överraskade mig själv med att vara både pedagogisk och lugn. Men när väl mannen kom hem så kom rädslan då kunde jag släppa, berättade även för barnen om att jag allt tyckte att åska var lite läskigt men att den inte är farlig;)
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker också att man måste ju få vara rädd för saker. Man är ju inte odödlig bara för att man är mamma. Men man kan ju försöka behärska sina känslor för att inte sprida det vidare. Och det var ju skönt att du klarade det! Ha det fint, kram Maja!

      Radera
  2. Minns när våra skulle börja förskoleklass. Ryggsäcken såg så stor ut på den lilla späda ryggen. Hade lust att hoppa med in i bussen. Men det gjorde jag ju inte förstås. De hade sina storabröder med. Och jag hade ju varit med första dagen.. Så länge sedan det känns. När vår minste började förskoleklass och jag skulle vara hemma själv utan honom..ja då kändes det väldigt konstigt och eländigt. Efter några veckor hade jag kommit över värsta chocken och började tycka att det kändes bra ändå. När jag tänkte efter. En stund för mig själv. Det hade man ju inte haft på många år. Och visst var jag glad ändå att han växte och klarade sig så bra utan mig :)

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh visst, det kommer bli fint också! Men ibland hinner verkligheten ikapp en lite för snabbt. Redan, liksom? Ha det fint, kram Maja!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)