Visst är ju drömmar trevligt att ha. Och inspiration kan väl aldrig vara fel att få från andra ställen, för att göra om till något eget därhemma. Men nu är det så att jag fastnat för det där röda trähuset från 1830 som ligger mitt i skogen. Med hönshus, växthus och fem andra extra byggnader på den stora trädgårds- och skogstomten. Med stort skafferi, många rum, höga trösklar och fina tapeter.
Men också med en massa men. Fel läge, tycker min man. Framförallt lite för långt från barnens kompisar och bussen in till stan. Direktverkande el och lite för stort hus. När han insåg att jag trots det ville gå på visningen sa han:
- Jag kan följa med dig på visningen på söndag. Men jag vill inte köpa huset, för jag vill inte bo där.
Så jag får ta en tur ute i vår trädgård. Och känna att det här är ju faktiskt toppen. Det är ju klart att jag trivs här. Det kan knappast bli ett bättre läge. Eller mysigare trädgård. Och om vi bygger ut huset lite i höst så skulle det faktiskt passa oss utmärkt. Även fast det saknar vinklar och vrår och en gammal själ. Men det rymmer ju det bästa av allt - min fina familj!
Och jag vill ju faktiskt inte bo där min familj inte vill bo. Eller jo, nu vill jag ju det, men ja ni fattar, jag vill att de ska vilja bo där vi ska bo. Äsch, avslutar denna förvirrade Hemnet-härva med några fina bilder härifrån. Ser ni att det redan blivit skott på rödbetan, basilikan och dillen. Livet är ju härligt trots allt! (Ska jag strunta i visningen, eller vad säger ni?)
Drömma ska man få lov att göra. Det är lika farligt att bläddra i inredningstidningar eller läsa olika bloggar. Jag tänker, har de så där stylat och välstädat - alltid? Men så är det ju inte... Kram.
SvaraRaderaPs, kika gärna in hos mig om du vill vara med i tävlingen om en fin ljusstake.
Ja visst måste man få drömma! Det är ju underbart! Men kanske lite jobbigt när man inte delar sina drömmar med någon...
RaderaHa en fin helg, kram Maja!