Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

lördag 2 november 2013

Lördagens lärdomar - ändrat fokus på vissa områden, men jag är fortfarande bebissugen

Till mitt stora missnöje så byttes min Iphone 5 ut mot en Iphone 4, när jag lämnade in min telefon i torsdags. Och nej, det beror ju inte på att jag ville ha en femma i utbyte. Utan att jag INTE ville ha en smartphone. För jag ville ju logga ner en stund. Jag ville ha en helt vanlig telefon. Som bara gick att ringa med. Men inte kolla mejlen, eller bloggen. Men eftersom jag ändå bestämt mig så fick jag ju stå fast vid mitt beslut. Att vara i nuet.

När barnen är med så ska jag umgås med dem. Det spelar ingen roll om vi tittar på Bolibompa. Barnen ska inte behöva se mig titta på mobilen stup i kvarten. De ska veta att jag är där med dem. Utan förbehåll.

När jag pratar med min man så ska jag vara med även i tanken. Inte behöva fråga vad han sa bara för att jag är någon annanstans. Med näsan i telefonen. Med tanken i bloggen. Med sinnet i jobbmejlen.

Det har bara gått ett par dagar. Och jag känner att jag inte är helt i hamn än. Men jag har kommit en bit på vägen. Och vad mycket man hinner med. Så mycket mer som hinner samlas i kroppen. Glädjen tillsammans med mina barn. Glädjen över de små vardagliga sakerna, som kan ses som triviala, men som egentligen är de som betyder allt.

Jag har haft en period då jag oftast läst andra bloggar, läst jobbmejl, skrivit inlägg, kollat facebook eller läst privata mejl när jag har ledig fredag med barnen. Inte hela tiden såklart. Men det har ändå varit viktigt att göra. Och det känns helt fel i magen. Känns inte alls okej, när jag nu skriver det. När jag nu sätter ord på mina innersta tankar och känslor. Lite farligt att skriva det. Men lite skönt. För nu går det ju inte att värja sig när det kommit på pränt.

Vi har som vanligt hunnit med en del på dessa dagar. Jag har städat köket, och då menar jag verkligen städat. Skrubbat bakom spisen och i ugnen. Städat resten av huset, men inte riktigt lika intensivt. Orken tröt nånstans i dammandet och svinto-putsandet.

Här kommer lite bilder från vår kvalitetstid. Jag gjorde smarrig och kladdig chokladkaka, som toppades med grädde, blåbär och sharon. Och så fick Fabian ett Pippi-tält. Till hans stora förtjusning.
Det har hunnits med bad i badkaret. Och idag var vi hos mina föräldrar och gick ner till älven. Att kasta stenar i vattnet och fiska är rofyllt.
Anton (på högerbilden) är supernöjd efter att hans pappa skämt bort honom med fler Skylanders.

Och till vänster syns min stora Anton tillsammans med Viktor, 11 dagar. Och jag kan ha sagt förut att jag inte orkar med fler barn, men att det ändå finns någon slags längtan hos mig. Och det är konstigt, men den där längtan efter ett till barn blir inte svagare. Speciellt inte när man får gosa med en sån här liten goding som den vi träffade idag. Min man fick bara en flash-back om hur lite man fick sova. Men jag mindes de små bebisfingrarna som håller mitt finger. De små läpparna som söker efter bröstet. I sökandet efter att skänka bebisen tröst och mättnad. Och jag mindes de stilla stunderna när jag kunde sitta och hålla mitt barn och bara njuta. Det saknar jag.

Jag och min man har pratat om detta. Och han saknar väl kanske också det där. Men allra mest tycker han det är skönt att barnen är större. Och är inte sugen på att börja om. Men jag insåg idag att jag är det. Fasen också.

2 kommentarer:

  1. Det är ganska häftigt det där, när man plötsligt inser eller erkänner saker för sig själv när man skriver. Att man tvingas möta och spegla sig själv när tankarna formuleras i ord framför en. Väldigt nyttigt tror jag. Jag började ju blogga för inte så länge sedan och det blev inte alls som jag tänkt mig, jag ville att det skulle vara någon slags grön blogg med massa odling och inspiration och lite familjeliv och så lyste det igenom i varje inlägg att jag mådde skit istället. Jobbigt, men väldigt bra att tvingas se. Och lite lättare att ta på allvar också när man ser det man tänker i text.

    Och bebissuget... Vågar man hoppas på att det någonsin försvinner helt? Själv funderar jag ju nästan över fyran redan, haha :)

    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja bloggen blir lite som terapi ibland! Otroligt skönt tycker jag! Kanske inte alltid lika kul att läsa, jag vet inte... Men det får man väl ta om man själv mår bra av det.
      Redan tankar på nummer fyra alltså? :) Skojigt! Jag drömmer om en stor familj och härliga familjemiddagar då vi lagar mat tillsammans. Det är ju lätt att glorifiera det hela... :)
      Hoppas du får en bra vecka och lycka till på jobbet! Kram Maja

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)