Föräldrars egna intressen

Ikväll ska jag återuppta mitt stora intresse här i livet. Nämligen handboll. Ska bli så himla roligt att äntligen få spela lite igen. Jag spelade lite efter att vi fått Anton men det var ändå nästan fyra år sen. Om jag tänker efter så har jag inte gjort speciellt mycket för egen del sen Fabian kom.

Visst, jag har ju varit ute och sprungit och gjort yoga. Och rensat ogräs eller plockat hallon. Handlat mat eller kläder till barnen. Men det har ju mer varit lite när jag hinner med. (Mat har jag ju handlat ofta. Men yoga har jag mest gjort när det funnits tid.) Dvs inte alls lika ofta som jag skulle vilja. 

Det här är liksom en grej som jag gjorde innan jag fick barn. Men eftersom jag blev mamma så fick jag andra intressen och framförallt prioriteringar här i livet. 

Min man har dock fortsatt spela rugby och till viss del även handboll. Trots att han blev pappa. Konstigt det där. Är det en kill-grej? Att liksom låta livet fortsätta likadant. 

Jag kan känna en viss antydan till bitterhet i min egen text. Och det är väl kanske till viss del därför som jag börjar med handboll igen. För att inte behöva bli bitter. Inte sitta där som gammal tant. Och känna att jag har prioriterat bort mina intressen. Och glömt mig själv. 

Okej, jag kommer antagligen att känna mig som en tant ikväll. Kroppen kommer ju inte att orka med det som hjärnan vill utföra. Men det kan det vara värt. Det är ju trots allt ett veteranlag och helt okej att känna sig lite gammal. Och rutinerad. 

Kvällen har jag för övrigt spenderat med ett av mitt livs stora intresse och kärlek:

Bara han och jag hemma. Mycket pussar och mys blev det. Och bus i hängmattan. 

Och så fick han badkaret för sig själv när brorsan var borta. 

Inget fel på det där intresset heller. Min goa unge.