Lördagens lärdomar - man ska aldrig ropa hej!

Flera gånger den här veckan har jag sagt att:

- Ja nu är vi äntligen friska hela familjen, så nu har vi väl gjort vårt och får vara friska över jul! 

Det har känts lite som att vi haft större chans att vara frisk över jul (att vi redan varit tillräckligt sjuka), än alla andra, som varit helt friska. 

Men jag vet ju så väl hur det där brukar sluta, så jag fattar inte att jag fortsätter. Precis, det slutar tvärtom. 

Det gick magsjuka på dagis sista veckan, som vi hoppats klara oss ifrån. Men igår var det Antons tur med diarré, ont i magen och feber. Stackaren. 

Det har varit två dagar av kontraster. Titta här:

I fredags, mysig stund i skogen 

mot kontrasten julfest (med mannens företag, bowling, julbord, grym Queens-konsert, dans på uteställe).

Och igår en uppspelt Fabian när vi äntligen klädde granen

vs en hängig Anton, som inte alls ville göra någonting.

Den enda fördelen med att Anton inte ville vara med och klä granen var att jag i princip fick klä granen som jag själv ville. Dvs jag struntade i ungefär hälften av pyntet som vi hade förra året. Lite mer lagom då, tycker jag. Visst Fabian var med, men han var väl kanske inte jättesnabb. 

Gårdagens bästa var hursomhelst när min man sa:

- Det spelar ingen roll om vi måste vara hemma på julafton, huvudsaken är att jag får vara med dig och barnen.  

Och det är ju helt sant. Det planerade julfirandet är ju inte livsviktigt, även om jag verkligen sett fram emot det. Finns det risk att vi smittar andra så får vi hålla oss hemma. Men då är vi åtminstone tillsammans. 

(Anton är mycket bättre idag. Hungrig och törstig. Det gläder mitt mammahjärta.)