Sorgen som vill dansa bort

Kände mig sorgsen och frustrerad. Kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Det började igår eftermiddag. Jag hade inget som helst tålamod med barnen. Eller med mig själv. Jag hade bara lust att lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.

Men det funkar ju inte riktigt så i livet. Inte om man, som jag, är en duktig tjej. (Får utveckla detta senare, i ett senare inlägg. Men det är inte direkt av godo.) Eller har barn att ta hand om. 

Efter lite träning kändes det bättre. Men idag kom klumpen återigen när jag läste att Kristian Gidlund gått bort. Jag antar att det är fler som följt hans blogg och också är ledsna med mig. Och så läste jag i Rapport till Vänfors om sorgen efter en saknad far. 

Tårarna vill ut förbi mina ögonlock. Jag gör mitt bästa för att inte storgråta. Konstigt, jag känner inte ens dessa personer. Men ibland kan en text trollbinda mig. Och ibland är jag liksom extra mottaglig för att ta in andras känslor. Sympati. Kärlek. Ilska. Glädje. Vissa dagar suger jag åt mig mer av min omvärld. 

Vill inte sitta på kontoret och vara ledsen. Eller dela fikarum med en massa frågor. Går till Espresso House. Beställer en stor latte och en smörgås, sätter på Spotify i öronen och försöker jobba. 

Men tårarna och känslorna finns där. Ibland för nära. Sakta fuktar de mina kinder. 

Då börjar 'Scouting for girls' med låten 'A new day'. 

Den känns så träffande. Texten. Och melodin. Jag vill bara ställa mig upp på caféet och dansa. Dansa kroppen glad igen. Röra varje kroppsdel till musiken. (Tack för introduktionen av frigörande dans, Yogainstitutet!) Dock tror jag inte att jag gör det. Att ställa sig upp och svänga höfterna på ett alldeles vanligt café i alldeles vanliga Sverige skulle nog vara lite att gå över gränsen. 

Men det hade varit roligt att se allas reaktioner. 

Nu känner jag mig i alla fall bättre. Fick känna musiken inom mig. Fick skriva av mig lite här. Ska fortsätta med min kaffe och boken som ger mig lösningen på effektivitetsparadoxen. Tack för att du lyssnade!