Familjefoton som håller hela livet

Minnen. Hur sparar man bäst sina minnen egentligen? För att kunna uppleva dem om och om igen. Att få känna samma känsla flera gånger.

Förr i tiden, långt tillbaka, ristade man in sina minnen och upplevelser i sten. 

Och för inte lika länge sen var det vanligt att man fotograferade med en stor kamera. För att sedan framkalla alla bilder och hoppas på att någon av dem blev okej. Sedan satte man in de flesta framkallade korten (trots att de kanske inte blev helt perfekta) i ett album. Och så skrev man en text om vilka som var med på kortet och vad man gjorde. 

Kommer ni ihåg det? Klart ni gör. 

Nuförtiden framkallar jag sällan några kort. Tyvärr. Jag hade en ambition att göra det när jag fick barn, precis som min mamma gjorde till mig när jag var liten. Men ja, det gick ju sådär. Inte ett album. (Ännu en grej där jag inte riktigt blev en sån förälder som jag tänkt.)

Men jag har kommit på att min blogg ju faktiskt är ett sätt att spara mina minnen. För att senare kunna öppna bloggen och titta tillbaka på hur det kändes att vara småbarnsförälder. Sådär om några år när jag glömt det. När jag har andra saker att tänka på. Som hur fort mina söner egentligen kör på sin moppe. Om barnen blir mobbade i skolan. Om de har jobbiga finnar. Och om jag har någon fyrtio-års kris. Om bloggen, av någon outgrundlig anledning, lever kvar då så låter det som en oerhört underhållande blogg. (Eller inte.)

Men varje år brukar vi i alla fall framkalla bilder på barnen och rama in och ge bort som julklapp till våra föräldrar. Det brukar alltid vara uppskattat. I år kommer det bli extra fina bilder eftersom vår vän fotografen Francisco Ubilla varit här och fotat dem.  Jag fick lite svart-vita bilder idag och jag måste bara visa några smakprov. 

Fantastiska bilder! Och härliga minnen av hur underbara barnen är i den här åldern. 

(Och den tiden som de inte är helt lika underbart fantastiska så finns ju även det dokumenterat här på bloggen. Bra va!)