Dagens lärdomar - spring för tusan inte på tom mage (och en massa kaffe)

Tänkte vara duktig och använda min friskvårdstimme till en joggingrunda innan jag gick hem idag. Och nu sitter jag här med magknip, lätt yr och med matta ben.

Okej, så här gick det till. Började optimistiskt med ganska snabb fart längs älven. Kanske jag skulle springa förbi det nybyggda området, medan jag ändå var nära. Och när jag ändå är här kan jag ta rundan över gamla flygplatsen så att jag kommer in på elljusspåret. Åh vad skönt det var i skogen idag. Tills energin tog slut. Sådär bara. Slut. Finns inte mer. 

Försökte hämta andan. Men det kändes som om jag hellre ville svimma. Ni vet när man är så låg på blodsocker att allt som hjälper är fem snickers. Försökte fundera ut lämpliga lösningar på det lilla dilemmat att jag sprungit 40 minuter bort från mitt jobb och inte orkade ta mig tillbaka. Skulle jag gå in på dagiset där bredvid och be om lite frukt? Skulle jag ringa min man? (Jo för telefonen var med!) Skulle jag försöka hoppa på en buss tillbaka, det går väl att betala med sms-biljett?

När jag nästan kom ifatt en man med hund så stannade jag och stretchade. Ville ju inte verka oproffsig eller så. Med en ganska lugn gång så kom orken tillbaka lite. Men det började bli kallt. 

Nåväl, jag ska inte trötta ut dig med mer. Jag kom tillslut tillbaka till jobbet. Tryckte in en banan, ett äpple och en godisklubba (det sistnämnda hittade jag också i min handväska) under loppet av fem sekunder. Tog en varm dusch. Och gjorde sen det alla gör när blodsockret fortfarande sitter i fotknölarna. Handlade okristligt mycket godis. Och vräkte i mig alldeles för mycket. Med alldeles för mycket så menar jag verkligen det. Min mage sa inte direkt Tack Maja, det där satt fint! När jag hämtat barnen fick det bli ett toabesök. Så att jag lyckades bränna sojafärssåsen på spisen under tiden.

Och efter att nu ha ätit maten (visst lite halvbränd, men det känner man ju inte om man mosar in maten snabbt som tusan) så känner jag mig totalt matt i kroppen. 

Stressade för att hinna hämta barnen i tid på dagis, efter min något långa friskvårdstimme. Stressade för att laga maten snabbt. Stressade när jag åt den. 

Jo, men den där springturen var allt givande... Får kanske vända lite tidigare nästa gång. Eller ladda med mer än sushi till lunch. Dagens lärdomar. 

Hur pratar man med barn om gränser, kroppen och sexuella övergrepp?

Ja, hur gör man egentligen? Och måste man göra det?

Min mamma, som är barnmorska och sexolog, gav mig en informationsbroschyr att läsa i solstolen nu när vi var på semester. Och eftersom jag tyckte att den var väldigt tänkvärd och nyttig så tänkte jag dela med mig av det viktigaste. Det är många bra tips för hur man kan prata med barn om känsliga saker.

Den heter "Stopp, min kropp" och det är Rädda barnen som tagit fram den. De har märkt ett behov av att hjälpa föräldrar att prata med sina barn om sina kroppar och dess gränser, efter att de fått många frågor kring det här ämnet. Hur frågar man ett barn om de varit med om något kränkande, utan att skrämma eller tysta barnet? Det finns egentligen inget facit, tyvärr, men några bra tips på vägen kan hjälpa till väldigt mycket.

Som förälder så finns det nog inget värre än att se sitt barn må dåligt eller råka illa ut. För det går väl inte att skydda sitt barn mot allt? Hur är du - curlingförälder eller bowlingmorsa? (Kastar ut dem i livet och hoppas på att de ska klara sig..) 

Tänk om de skulle träffa någon "ful gubbe" på väg hem från kompisen. Eller om någon de känner väl skulle tafsa på dem. Hur får man barnet att berätta? 

Barnens ålder är såklart viktig att ta hänsyn till. Det går inte riktigt att prata på samma sätt med en fyra-åring som med en tonåring. 

Några bra tips för olika åldrar kommer här:

De minsta barnen

• Låt barnet vara delaktig i den dagliga skötseln, till exempel vid blöjbyten. Berätta vad du gör med barnets kropp och varför du gör det.

• Börja lära barnet att tvätta sina privata kroppsdelar och att torka sig efter toalettbesök själv så tidigt som möjligt.

• Uppmana inte barnet att kramas, pussas eller sitta i knäet på släktingar och vänner. Fråga istället om barnet vill göra det. 

• Förklara att om någon gör, eller vill göra, något med ens kropp som man själv inte vill, då får man säga nej och berätta det för andra vuxna.

• Lär barnet att man får säga nej även till personer man tycker om.

• Lär gärna små barn skillnaden mellan bra och dåliga hemligheter. Bra hemligheter är tex julklappar (sånt man blir glad av) och dessa berättar man inte för någon annan. Dåliga hemligheter är saker som man blir ledsen av eller får ont i magen av. Dåliga hemligheter får man berätta - även om någon har sagt att man inte får det.

Barn i skolåldern

• Hjälp barnet att få en sund och nyanserad bild av kroppen, närhet och sexualitet. Bidra med din kunskap och dina perspektiv som komplement till den bild som barnet får genom till exempel media och äldre syskon. 

• Var tydlig med att närhet är något bra och värdefullt. Förklara samtidigt vad som är fel och förbjudet.

• Förklara att det alltid är okej att berätta om något har hänt och att man själv får välja vem man vill prata med.

• Om du har svårt att hitta rätt tillfälle - passa på att ta upp ämnet i samband med att media rapporterar om det.

Tonåringar

• Visa att du är medveten och engagerad och försök ha en pågående dialog om allt möjligt i livet.

• Förklara att närhet och sex är bra och kul, men att det samtidigt kan vara problematiskt, krångligt och till och med olagligt.

• Om du har svårt att hitta rätt tillfälle - referera till händelser du läst om och sett media. Berätta öppet om dina egna tankar. 

• Påminn om att ett nej alltid är ett nej.

• Erbjud dig som samtalspartner utan att tvinga eller pressa barnet. Respektera om hon eller han inte vill svara på frågor.

• Ge inte upp om du inte får respons första gången. Försök igen!

Om du är orolig

- Var vaksam på dina egna reaktioner. Försök att undvika att lägga locket på eller att "agera polis". 

- När du tar upp ämnet med barnet - utgå från den konkreta händelse eller situation som gör dig orolig.

- Undvik att pressa fram svar - säg att du finns att prata med, men att det också finns andra vuxna (tex morfar, lärare, kurator). 

Det finns många olika ställen att vända sig till om man är orolig. Polisen, Socialtjänsten, BVC, Rädda Barnen eller tex BRIS. 

Såklart önskar man att inget ont skulle kunna hända våra barn. Men har man en bra dialog från början, när barnet är riktigt litet, så är ju chanserna att vi kan upptäcka om något hänt mycket större. 

Ta hand om varandra där ute! 

(Bilderna kommer från broschyren.)

Koppla av och koppla ner

Vår resa till Kanarieöarna innebar inte bara sol, bad, god mat och massage. Det var som ett retreat för mig. Utan vare sig telefon, dator, sociala medier och mejl. Vi hade med oss dator och hade wi-fi på rummet. Men jag behövde koppla ner en stund. Inget yttre brus som så ofta stör. 

Så som ett medvetet val så tittade jag endast på mejlen en gång. Om nåt väldigt viktigt skulle ha hänt. Annars inget. På en hel vecka.

Inte ett dugg jobbigt. Snarare otroligt skönt. Men därför har jag inte heller varit så frekvent här på bloggen. Inte så många inlägg eller tid för att läsa andra bloggar. Jag saknar en hel del bloggar och försöker läsa igen lite. Men det känns så lugnt och skönt i kroppen att jag väljer att ta det lite lugnt med kikandet på telefonen och datorn. 

Istället njuter jag av den analkande våren. Var till trädgårdshandeln igår och kunde inte låta bli att köpa underbara engelska pelargoner, lilafärgade calla, vårlökar och andra gröna små härligheter. 

(Jag kan inte namnen på alla, men fina är de.)

Det har ju blåst kraftigt här idag, som det säkert har gjort i stora delar av landet. Jag hörde också att det fanns risk för snö i helgen och håller tummarna för att det inte blir så. Men våren är ändå tidig och härlig i år! Förra året var den betydligt senare. Då hade den inte kommit i slutet av mars ens.

Jag önskar er alla en fortsatt fin helg! Nu ska jag mysa lite med yngste i soffan. De andra två är ute på olika håll. 

(Avslutar med en bild på många härliga blommor...)

En veckas semester gör underverk (och nu har ju våren kommit)

Semester. Detta underbara påfund. Vi har njutit av varje ögonblick och jag gjorde inget av punkterna som jag skrev om i min lista. Jag lovar, inte en enda. Tusen tack för alla fina hälsningar!

Blev istället en hel del sol, ta dagen som den kommer, bada en massa och äta ännu mer massor av mat. Och så massage, fyra dagar av sex. Här ska njutas! (Jag rekommenderar dock inte "fisk-massage" för den kittlige. Och fiskarna var sjukt stora. Trodde de skulle äta upp mina fötter.)

 Men nu är jag så pumpad med energi att jag nästan blev lite förvånad när vi landade i Sverige idag. Då sken ju solen och det var vår i luften. Det doftade vår redan när vi klev av planet. Och när vi stuvat in resväskorna i huset var jag tvungen att städa bort våra rester av vinter (sparkar, bob, snömattor och snöskyfflar) och ta bort fågelmaten. Men det har väl ni säkert redan gjort för länge sen? Jag ville börja plantera ut penséer och sätta fröna i jorden. Men insåg att det kanske var lite tidigt. Och att det kanske var prio att fylla upp kyl och skafferi igen, att tvätta och att packa upp.

Nu ska jag försöka klara mig utan en massa semester-grejer. Avvänjningsvecka är nog vad jag borde ha. (Efterrätt till varje måltid, att få maten lagad, att dricka vin och öl varje dag och äta en massa chips och godis.) Wish me luck!

Nä nu drar jag!

Och hela familjen också, alltså! Och svärmor och mina föräldrar. Från detta gråa kalla land. Till ett land med vajande palmer, saltstänkande hav och värmande sol. Eller ja, det verkar vara varierande väder om man läser olika prognoser. Typ 18 grader och moln. Vad fan, liksom. 

Men okej då. Jag tänker inte vara sur för det. Allt detta tänker jag inte göra på en hel vecka:

• Ta på dessa overaller på dessa små barn. ("Och så utanpå kängan. Nej, dra mig inte i håret. Så ja. Nej, nu glömde vi ju halskragen. Förbann... Jag menar, då får vi dra ner dragkedjan igen.")

• Stressa till dagis på morgonen. ("Men kom igeeeen nu, vi kommer för sent! Nej, inte tävla om vem som kommer först. Fabian blir ju så ledsen när han alltid kommer sist.")

• Planera veckans meny (vem kommer egentligen på så många maträtter på en gång?), handla mat, laga mat, plocka undan eller diska. Tjohooo! (Okej, jag måste bestämma vad jag vill ha från menyn, men det kan jag väl leva med.)

• Bädda sängar. Eller vattna blommor. (Inte för att jag kanske vattnar så ofta. Kanske. Men ändå.)

• Titta ut och tänka: Nej inte snö! Skrapa bil och frysa idag igen, alltså. (Jag hoppas verkligen vi slipper snö. Hörde om en som var på Kanarieöarna i december (för några år sen) och då snöade det där, så de var tvungen att köpa nya, varma kläder.) Även om det inte är så varmt att jag kommer vilja bada så blir det fortfarande semester. (Nej, jag är ingen badkruka. Bara lite känslig för kall temperatur. (Fråga inte min man, han kanske tycker det där med badkruka passar bättre.)) Inga kängor eller vantar. Och barnen kommer garanterat att bada. Hela tiden.

Förmiddagen har spenderats hemma med barnen. Jag har fixat det sista med packningen (10 kilos necessär och lite annat smått) och är väldigt nöjd med mig själv att jag packade nästan allt i helgen. Jo förresten, vi har jagat möss också. En livs levande mus sprang plötsligt i Fabians säng. Inte bli hysterisk nu, hann jag tänka. Och jag skötte mig ganska bra. Blev bara ett litet skrik när musen sprang fram under byrån. Då började Anton grina. Men eftersom den sprang fram så kunde jag lägga fram en hink, som den kröp in i. Sen gick vi ut med den och släppte ut den på åkern bredvid vårt hus. Tårarna torkades och allt var frid och fröjd igen. (Så du vet, jag gillar inte råttor, mamma!) Tack katterna för den presenten!

Så nu ska jag bara trolla bort mitt halsonda, som nu satt sig på andra halsmandeln. Och hoppas på att flygresan går snabbt och smidigt! Och att vi får vara friska. Sköt om er, fina läsare. Jag garanterar ingen fin uppdateringstakt härifrån på ett tag. (Men huset är övervakat så tänk inte ens tanken, tjuvar.) 

Stor kram!

(Sista snön på ett tag...)

Hur tillåtande ska arbetsgivaren vara över oss föräldrar? Och kanske framförallt vi kvinnor.

Det här med arbetsliv och föräldraskap kan ibland vara en svår nöt att knäcka. Speciellt om man har ett jobb med schema, då man måste vara på plats mellan vissa tidpunkter. Och barnet blir sjukt. Eller om du vill vara föräldraledig och attityden hos din arbetsgivare är lika sur som ett paket riktigt gammal mjölk. 

Eller hur tillåtande tycker vi att de måste vara egentligen?

Ja, vem ska egentligen ta ansvar för alla dessa gravida kvinnor?

En som jag känner har precis, glad i hågen, fått ett nytt jobb. Men bland det första hon får höra är att det inte är okej att vabba där. Då undrar jag: är det okej att säga så? Och om inte, vad kan vi göra åt det? Bara inse att de är stora skithögar och vi är mänskliga varelser som varken har någon chans men knappast heller nåt val.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har en förstående och mänsklig arbetsgivare som förstår att om vi vill ha fler människor på den här jorden så måste nog någon vara gravid, föräldraledig och hemma med sitt sjuka barn ibland. För det är ju så som livet ser ut. 

Men jag kan bli riktigt förbannad när jag hör om motsatsen. Jag vill liksom samla krafter för att göra något. Visa på orättvisorna. Men jag kommer inte mycket längre än så. Än att tänka på det. Kanske för att det inte är jag själv som är drabbad. Eller för att jag har fullt upp med att vara vabbande förälder.

Hur resonerar din arbetsgivare? Är det här ett utbrett fenomen, att tycka att gravida kvinnor inte är välkomna eller att du som småbarnsförälder inte får ta hand om dina barn? Ligger det så djupt rotat att det är vi kvinnor som tar största bördan som förälder att ta hand om barnen att vi har svårare att få en anställning? Jag vill bara inte tro det. Men ibland kan man undra.

Om att ge sina barn en musiksmak

Jag fixar i köket samtidigt som jag lyssnar på musik (vilket jag alltid gör) och får en känsla av barndom. Börjar sjunga med i låten Tootoolah med Peter LeMarc och inser att jag kan det mesta av texten. Och att jag faktiskt gillar det. Vad hände där?

Jo, det känns som om året är 1990. Det här var ju mammas favoritmusik då. Och det känns som jag är en liten tjej i en stor värld, men med mammas trygga armar om mig. Det känns bra i magen och jag börjar fundera kring hur mycket föräldrar egentligen påverkar sina barn. 

Min pappa har alltid lyssnat mycket på reggae och framförallt Bob Marley. Det har liksom alltid hängt med oss barn och jag skulle säga att det satt spår på både mig och mina syskon som idag gärna lyssnar på reggae. Och tydligen Peter LeMarc alltså. Där ser man. 

Som förälder så sätter ju detta en hel del press på oss. Alltså, jag visste ju redan innan att vi påverkar våra barnen genom vårt beteende och våra livsfilosofier. Men man ju bör tänka till en extra gång innan man indoktrinerar sina konstiga vanor i de små oskyldiga barnens hjärnor. Det var liksom ingen som berättade för mig innan jag skulle bli förälder om att allt jag gör kommer synas i sömmarna av en förståsigpåare av rang. 

Har du någon speciell musik som du förknippar med barndomen? Vilka känslor för det med sig när du lyssnar på det? För mig är det bara kärlek, och det är ju tur. Hoppas mina barn känner detsamma när de lyssnar på Lars Winnerbäck om tjugo år.

Så här får du barnet att äta nyttig mat

I början av mitt föräldraskap så försökte jag göra speciell barnmat, sånt som barnet skulle gilla. Men sen insåg jag, nån gång mellan det ständiga korvstekandet och majsburks-öppnandet, att barnen såklart måste kunna äta det vi äter. För vem orkar alltid laga dubbel mat? (Okej, nu gör jag det ändå, eftersom jag inte äter kött som resten av familjen gör, men det räcker ju så.) Och vem orkar alltid äta mesigt kryddad mat med spaghetti eller makaroner?

Ja, det är ju givetvis valfritt. Men jag har ingen lust med det i alla fall.

Och självklart kan barnen äta precis det som vi äter. (Så länge man följer vissa rekommendationer om att inte ge för små barn tex honung.)

Eftersom jag inte äter kött så vill jag såklart att barnen ska kunna äta vegetariskt också. Visst får de äta så mycket kött de vill, men de ska åtminstone kunna äta helt vegetariskt de gånger som jag inte orkar laga dubbelt. 

Så hur får man de då att äta grönsaker och bönor och annat nyttigt? 

Mina bästa tips är:

1. Försök få barnen att förstå var maten kommer ifrån. Om möjligt, odla din mat med barnen. När de får vara med i hela processen så blir de mer mån om att inte slänga något och så lär de sig även att äta mer hållbart. 

2. Inkludera barnen i matlagningen! Låt de vara med och skära, hälla upp, röra i grytan. (Skära, kanske du undrar. Det är ju inte så smart för små barn. Men jag menar att de kan få skära med smörkniv så länge tills de blir större.) Eller så brukar de kunna vara nöjda med att bara få stå på en pall och titta på.

3. Blanda olika smaker. När man får med olika slags smaker i maten (salt, surt, sött, beskt) så blir kroppen mer nöjd och det smakar också mer varierat och roligare. Oftast blir man inte så sötsugen efter maten om man använt alla smaklökar. (Kanske inte bara bra för våra barn.)

(Indisk linsgryta smakar underbart tycker barnen. Kanske beror det på att det har lite för varje smaklök. Eller för att barnen vet att gubbarna i kroppen gillar det...)

4. Tänk på att vi äter med ögat också! Alltså försök att få med olika färggranna ingredienser och lägg upp maten fint. Det är viktigare än man kan tro!

5. Ta inte ätandet på för stort allvar. Visst ska man sitta stilla vid bordet och vänta tills man får gå från bordet. Men ibland kanske man måste få ha det lite mer avslappnat för att få i sig maten. Att äta med pinnar är kanske inte att rekommendera om man har bråttom för det tar ganska lång tid. Men ibland behöver man hitta sätt som passar. Vad sägs om pick-nick utomhus där man får gå och äta?

6. Ge barnet ett brett utbud. För att barnet ska vänja sig vid grönsaker så krävs faktiskt att det finns grönsaker på bordet, hur konstigt det än kan låta. Och då inte bara gurka och majs. Tyvärr måste vi bredda vår repertoar mer än så, för att det ska vara naturligt för våra barn. (Grönsaker är ju inte bara grön sallad.) Och om du vill att barnet ska kunna äta det mesta så får du också laga mat utifrån det.



(Mellis behöver inte bara vara smörgås eller bullar. Fruktsallad med frön, nötter och russin smakar smaskens.)

7. Var en förebild. Mitt sista och absolut viktigaste tips är att du måste, som det gäller i all barnuppfostran, leva som du lär. Alltså. Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Glöm aldrig det!



(Plättar med grahamsmjöl och rivna morötter. En kompensation för barnens pannkaks-begär och mitt behov av nåt mer än mjölk, ägg och vitt mjöl. Och vi äter ALLTID soppa före pannkakor.)



Ja och funkar inget av ovan nämnda tips så är mutor och hot mitt sista säkra kort. Funkar alltid. 

Jag vill dock inte att det här ska låta som en predikan med massa måsten. Självklart orkar man inte alltid laga mat från grunden. Och självklart kan jag också få spatt när barnen vill vara med även fast jag helst vill slänga ihop nåt snabbt och inte alls har tålamod för små klumpiga fingrar. Men det blir ju så mycket roligare när barnen kan äta det mesta, inte gnäller vid matbordet och gärna tar två portioner av bönbiffarna.

Eller har du nåt annat knep som jag glömt? 

Sköna effektiva söndag med tå-funderingar

Plötsligt fick jag en förmiddag alldeles ensam hemma. Farmor hämtade Anton för att åka på Disney on ice. Fabian ville absolut åka till sin pappas firma för att fixa och leka. 

Så nu har jag packat ännu lite mer, slagit in presenter till barnen som de ska få på flyget (pysselböcker och pennskrin), lagat några trasiga kläder som skulle med, strykt kläder. Sandalerna är framtagna och mina tår undrar om de verkligen snart ska behöva visas i dagsljus utan strumpor...

Oj, vad effektiv jag kan vara. Vilken skön känsla. Musik på hög volym. Fixa och trixa. Inga störande moment. 

Hoppas du också har en skön söndag!

Lördagens lärdomar - börja NJUT av att vara frisk

Jag kan bli lite sur på mig själv över att jag har så svårt att njuta av det faktum över att bara få vara frisk. Det kan jag mest bara göra när jag är sjuk. Önska att jag vore frisk och tänka att jag minsann skulle vara väldigt nöjd bara jag fick vara frisk. 

Som igår. Låg hemma och tyckte synd om mig själv över att vara förkyld med världens halsont och huvudvärk. 

Men mest hade jag lite ångest över att jag kanske skulle smitta någon av barnen. Som inte skulle hinna bli frisk till på onsdag. För då ska ju vi flyga till varmare breddgrader. Och jag har själv flugit med jobbig förkylning en gång tidigare, då det kändes som om mina öron skulle sprängas när vi skulle landa. Jag lovar, sprängas! Jag var ett öron- barn när jag var liten, som det så fint kallas. Och mina förkylningar sätter sig lätt på öron och hals. Så det vill jag inte vara med om igen. Men framförallt vill jag INTE att någon av barnen ska behöva genomlida samma sak. Då har jag hellre ont själv.

Så jag önskar SÅ att jag inte smittar någon. 

För några dagar sen var det grått och trist ute. Men inte tänkte jag väl då: ja, men vi är åtminstone friska! Nä, då ville jag mest ha sol och vår. Kanske är det så att det är svårt att känna tacksamhet och nöjdhet över något som man tar för givet. Något som man redan har. Men jag ska jobba på att bli bättre på det. (Det är ju ett steg att veta om sitt förbättringsområde och vilja jobba på det.) Hur gör du för att komma ihåg att njuta?

Idag mår jag bättre. Och känner mig oerhört tacksam över det. 

Jag har börjat packa och tagit fram barnens solhattar och gympaskor. Fabian blev jätteledsen över att inte få ha på sig skorna inomhus (de är ju smutsiga) och även utomhus (det är ju lerigt och blött) hela dagen igår. Så han springer fram och tillbaka i grovköket, där han får ha de på sig. Solhattar och kepor provades och satt på länge.

Och åkte även på idag. 

Barnen kikar på Mamma Mu. Jag har precis druckit upp min latte. Huvudvärken har lättat och det kändes inte som att svälja taggtråd längre. Nu ska jag laga frukost. Får gå lite på sparlåga även idag, så det inte blir värre. Men är nöjd så länge det inte blir sämre.