Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

torsdag 21 augusti 2014

Jag är nog världens sämsta förälder!

Kunde ingen ha berättat den oskrivna regeln om att man fick, och tydligen antogs, vara med sitt barn den första dagen i skolan! Fan vad taskigt! Eller skulle man alltså förstå det? 

Jag lämnade som vanligt Anton, glad i hågen, på fritids i morse. Där skulle han först äta frukost och sedan gå till sitt klassrum för att gå första dagen i skolan. När jag sedan kollade in Facebook på lunchen så såg jag massa foton från föräldrar som VAR MED sina barn på skolan. Och jag fick sån ångest! 

Skulle jag åka till skolan direkt och krama om min son och be om ursäkt för att han hade världens sämsta föräldrar som inte brydde sig om honom? Nä. Det kanske inte skulle göra det hela bättre. 

Framåt halv tre kunde jag inte jobba längre. Jag behövde hämta Anton. Genast. 

Men han ville inte åka hem. Han hade ju så roligt. Och jo, nästan alla andra barn hade haft sina föräldrar där. Men nej, det hade inte spelat någon roll för honom. 
- Är det säkert? Du blev inte ledsen? 
- Näää mamma! Varför skulle jag det?

Hälften av de vuxna känner han, eftersom det består av föräldrar till hans fd dagiskompisar. Och han är så van vid att det är föräldrar med, eftersom vi föräldrar på vårt förskolekooperativ jobbar en eftermiddag i veckan, när personalen har planeringstid.

Så tydligen skadade det inte honom. (Tack och lov!) Men det känns som om de andra föräldrarna och lärarna kan ha undrat vilka slashas till föräldrar som den där stackars killen har. Då kanske vi inte behöver ta på oss några grejer som "klassförälder" (för det har vi inte tid med) eftersom ingen annan vettig förälder antagligen vill ge det ansvaret till oss. Alltid något. 

Jag skickar iväg min man till kvällens föräldramöte och sitter här hemma med skämsmössan på. Känns som den har vuxit fast i huvudet. Får se när den kan försvinna. Hemska människa!

10 kommentarer:

  1. Bara flax att vi var det. Jag tyckte det var konstigt att det inte stod nåt om det på pappren så jag frågade läraren lite tafatt förra året... Men som du skriver, hur ska man veta? Särskilt som han redan är igång med fritids.

    Hoppas skämsmössan ramlar av fort!

    Kram Elin

    Ps. Detsamma gäller tydligen när de börjar 1:an...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset om att det gäller ettan också, det hade jag faktiskt inte trott. Just snyggt att göra om samma sak igen... :)
      Den är nästan av nu! Kram!

      Radera
  2. Ja, tänk så mycket oskrivna regler man ska hålla reda på! Huvudsaken att Anton var glad!!!! ;-)
    Inget att skämmas för. Jag har aldrig varit med mina barn i skolan första dagen....
    Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för peppen, Lena! Du har så rätt så! Kram Maja

      Radera
  3. Men söta du;) Förstår din känsla men som du säger,,, hur skulle du kunna veta det ifall ingen talat om det för dig;)
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä eller hur?! Bara det att alla andra förstod... :o
      Roligt med nya uppdrag på loppisfronten! Kram!

      Radera
  4. men hur kan du sitta med skäms mössa? Tänk om du inte hade haft Facebook, som jag inte har, då hade du ju inte vetat att andra föräldrar var med, detta med Facebook, ursäkta att jag säger det, men går lite för långt, detta med Facebook

    DU gör nog vad du kan för dina barn, känner dig inte men det tror jag helt säker..

    tänk på det, du är en Fantastiskt mamma...

    ha det gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina peppande ord, Elisabeth! Jag får försöka tänka så! Och han blev ju inte alls ledsen, det är huvudsaken! Ingen curling, här inte...
      Och jag håller helt med om att Facebook kan bli ALLDELES för mycket! Oftast! Ska sluta kolla där!
      Vad roligt att du kikar in här och lämnar några spår! Ha det fint, kram Maja!

      Radera
  5. Gud, det är precis så jag kände förra vecka, när en kompis frågade mig om jag hade varit med min dotter i skolan vid hennes första skoldag. (och detta efter 9 år!!!!) Hennes son blev inskolad i veckan och hon skulle ju självklart följa med!!! Ingen har sagt till mig heller att man skulle ha gjort det men dåligt samvete fick jag direkt. Trots så många år och trots att vi "firade" inskolning efteråt.
    Men som försvar har mina barn inte haft någon seperationsångest inte heller när dagis började. Jag tyder det så att de är trygga i sig själva och då har man väl lyckats, eller?
    Men det där dåliga samvete kommer ändå...
    Stor kram,
    Vi alla ger vårt bästa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt, trots allt, att höra att någon mer än jag inte förstod det! Men det känns bättre när vi tänker på våra trygga barn! Jag tror nog ingen skada är skedd.
      Tack för dina peppande ord! Ha det fint, kram Maja!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)