Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

torsdag 6 februari 2014

Filosofier från en träsäng och panikkänslor från ett köksbord

Torsdag 08.15
Jag ligger här i sängen, i en stuga mitt i ingenstans. Omgärdad av mycket trä. Furutak, timrade knutar och tallskog. Min man kom nyss in med en kopp kaffe. Barnen skrattar åt något med sin pappa. Kanske tittar de på något roligt på hans telefon. Annars ligger morgonlugnet över stugan. Snart, alldeles snart ska jag pallra mig upp ur den varma och mjuka sängen. Upp till dagens bestyr. Men först ska jag njuta lite till av att luta ryggen mot madrassen. 

För så fort jag går upp så vet jag att det kommer bli fullt ös. Frukost, duka undan, packa grejer, städa stuga, in med barnen i bilen och så tre timmars bilresa hem. Sen själv med barnen till på söndag. Eller ja, alldeles säkert kommer jag träffa några vänner och mina kära föräldrar. Och så står två födelsedagskalas på schemat. Men det blir liksom jag och barnen. Och inte så många andningshål. Som jag har här och nu. I en stuga i skogen nånstans i Dalarna. (Okej, det är i Sälen, men vi kan väl låtsas att det ligger helt i ingenstans.) 

Jag bjuder på ett morgonkort, som Anton fick vara med och bestämma hur det skulle se ut...


16.15
Hemma. En bilresa full av gråt och längtan efter pappa. Anton var jätteledsen över att behöva åka ifrån sin pappa. Att han skulle stanna i Sälen till på söndag med elva andra killar var svårt att förstå. Eller framförallt varför vi inte fick stanna kvar. 

- Jag vill inte åka hem! 
Det var det vanligaste meningen i bilen. Blandat med:
- Mamma, ta upp min bil, jag tappade den! 
Och så fick jag stanna för femtioelfte gången för att plocka upp Fabians bil från golvet.

Vi stannade på halva vägen för att äta lite lunch. Då, när jag gått för att hämta lite fler servetter (undrar varför), så passade Anton på att sätta maten i halsen. Och då menar jag på riktigt. Han skrek, hostade, stoppade fingrarna i halsen och hulkade och jag försökte få upp det som satt fast i hans hals. 

Det gick inte. Vi fick fortsätta i många lååånga sekunder. Hur får man egentligen upp något som hamnat i vrångstrupen på ett barn? Jag vet att jag gick på kurs om det när Anton var liten. Och på riktigt små barn så ska man hålla de upp och ner. Men på större barn så ska man inte göra så. Det minns jag säkert. Men i den akuta situationen, som detta blev, så kom jag inte på hur jag skulle göra. 

Den som känner Anton väl vet att han har satt i halsen många gånger. På dagis var de alltid rädda för att han skulle sätta saker i halsen och det var ganska vanligt att de fick hålla honom upp och ner vid matbordet. Något fel hade han med struplocket. Men det blev bättre. Tills idag. 

Den paniken jag kände är svår att beskriva. Det tog liksom för lång tid. Han borde ha fått upp det tidigare. Det brukar han få. Men luften började ta slut. 

Fan. 

Så tillslut. Äntligen. Ett litet salladsblad kom upp. Och ett lite större. Han kunde andas igen. Och han grät. Övriga gäster på restaurangen tyckte nog det var lite otrevligt. Det tyckte jag med. Men min duktiga (och vana) kille åt trots detta upp halva kycklingrullen och efteråt en stor glass. Resan fortsatte. Men nu orkade jag inte plocka upp fler bilar från golvet. Nu blev det raka vägen hem.

Så nu sitter jag här vid köksbordet. Som känns så hemma. Det doftar hemma i hela huset. Tröttheten kommer över mig. En massa grejer att packa upp. Och tvätta. Först bara några minuters andningshål. Alla välbehållna hemma. Äntligen. 

2 kommentarer:

  1. Usch usch, det är ju bland det värsta som finns de där långa sekunderna :( Inte avundsjuk alls.
    Skönt att vara hemma nu i alla fall !

    Kram Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var riktigt obehagligt. Framförallt ovissheten om han skulle få upp det eller inte. Tanken av att han skulle kvävas gör mig darrig. Usch! Onödigt att tänka så, men ändå för nära till hands.
      Men allt gick ju bra... Hoppas ni får en fin helg! Kollade lite snabbt in hos dig förut och såg så härliga kort på din underbara mage! :) Kram Maja

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)