Barnslig vänskap tar tydligen lång tid att rosta

Visst är det så att man, med vissa personer, inte behöver träffas så ofta, men att det ändå känns som det var igår man träffades senast. Det är lika naturligt som om det vore igår. Även om man givetvis oftast önskade att man kunde träffas oftare!

Det är sådana vänner som betyder extra mycket.

I lördags blev jag varse att detta även gäller för barn. Tydligen kommer de ihåg sina kompisar längre än vad man ofta kan tro.

När Anton var liten så lekte han ofta med en go kille, samtidigt som jag umgicks med hans härliga mamma. Tyvärr har vi inte hunnit träffats så ofta på sistone. Och då har det mest blivit vi två vuxna som träffats. På en lunch, en fika eller en after work.

Senast de träffades måste vara över 1,5 år sen. ("Mamma, vi lekte mycket när vi var tre. Men nu har vi faktiskt inte lekt på länge.")

Men när de kom till oss i lördags. Och sedan lekte heeela kvällen. Då insåg vi föräldrar att de säkert saknat varandra. Och att de faktiskt mycket väl kom ihåg varandra. Det krävdes bara ett "hej" och sedan var leken igång. Ända till 22.45. Då Anton stupade i säng.

Pojkarna gjorde fällor för pissmyror. Den leken räckte hela kvällen.

Så nu får vi inse att de säkert också vill träffas oftare. Som vi vuxna. Och att även om man kanske inte kommer ihåg vilken dag det är ("Är det lördag idag, mamma?"), inte hör annat än barnprogrammet på TV (trots att jag står precis framför honom och frågar vad han vill ha för pålägg) eller har lärt sig att säga R, så minns man sina vänner. Och de är viktiga.