Jävla unge

Ibland kan ens barn vara väldigt billiga. Som idag, när vi storhandlade på Maxi. Fabian satt beskedligt i kundvagnen hela tiden. För när det gäller jävulskap så är det storebrorsan som tar ledningen. Än så länge. Anton ville ut ur vagnen och gå istället. Och det fick han ju. Det blir ju mycket mer plats för varor då. Men på något sätt så spårade det hela ur. Jag vet inte riktigt när det började.

Anton bara gnällde. Om att han inte fick trycka på självscannern tillräckligt ofta. Och att han ville köpa vissa saker, som han inte fick. Om att jag var dum. Han försökte krypa in i hyllorna där det var lite varor. Han skrek åt mig. Och sprang iväg. Vägrade lyssna. Jag fick höja rösten flera gånger. Kanske inte det charmigaste. Vi var ju inte direkt ensamma, en fredagseftermiddag. Det började bli rätt jobbigt och pinsamt. 

Sedan vägrade han sätta på sig jackan när vi skulle gå ut. Grät och fäktades. En dam frågade honom om han tappat bort sina föräldrar: -Nej då jag står här, fick jag förklara. Då började det nästan bli komiskt. Folk tittade och jag log, som om: -Ja, vad ska man göra med barnen, egentligen. 

Men när han la sig ner på marken och rullade runt, skrikandes, precis innanför utgången, framför fullt med folk som ville ut med sina fulla vagnar, med sin nya jacka, ungefär då började jag bli förbannad. Måttet var liksom rågat. Jag fick bära honom ut ur affären, skrikandes, sparkandes. Med Fabian i vagnen som var full av varor. 

Och jo, han brukar för det mesta vara en väldigt snäll pojke. Men inte i fredagsruschen på Bergvik Köpcentrum. Vilken härlig start på vårt fredagsmys. Ungj-el.

PS. Jag har fått uppfattningen att jag var väldigt snäll och medgörlig som barn. Funderar på om man kanske skulle kollat upp faderns barndom innan man släppte till? DS.

Äntligen får vi sova hela nätterna!!

Och så återkommer jag till det här med sovandet. Om hur svårt det kan vara. Men viktigt. Och olika.

Med Anton så behövde jag inte reflektera så mycket över det. När han var liten bebis så sov jag med honom på dagarna, och ammade honom på nätterna när han var hungrig. Vilket var ganska ofta. Men det gick bra eftersom jag kunde vila så pass bra på dagarna. Från att han var ungefär ett halvår så började han sova hela nätterna. Det var ungefär samtidigt som jag slutade amma honom. Han somnade sju på kvällen och vaknade vid sju på morgonen. Det var väl ungefär så som ett barn ska sova, tänkte jag. Helt ovetandes då om Fabian.

För med honom blev det inte riktigt samma sak. (Förra gången jag skrev om det så var jag aningen mindre utvilad... Klicka här för att läsa det) Han ville amma mycket och ofta. Han ville inte ta välling. Vi fick då ett tips, som för oss (läs mig) var ovärderligt. Vi provade att ta upp honom innan vi skulle lägga oss och då ge honom en flaska välling. Han slukade allt i flaskan och somnade sedan om gott i sängen. Det gav mig lite utrymme tills han vaknade nästa gång, jag hann sova en stund. Och då började han också dricka välling vid andra tider. Så att jag kunde vänja honom av med amningen. Och så började han sova i längre perioder, eftersom han blev mer mätt av vällingen. Men han vaknade fortfarande några gånger per natt.

Om det var en vändpunkt, när vi började ge honom välling, så känns det som om vi nu nått en till sådan. Plötsligt sover han hela nätterna!!!! Jo, det är ta mig faan sant! Nu får jag väl ett bakslag bara för att jag skriver detta. Men jag vill inge alla sömnlösa föräldrar hopp! För det blir bättre. Jag lovar! Och den här förbättringen stavas dagis!

Fabian har också börjat där nu. Och det sociala utbytet med andra barn är helt suveränt. Och tydligen uttröttande. Jag tar tillbaka det jag skrev förut om att jag har lite ångest för att barnen är där nästan hela dagar. I love it! Sova hela nätterna är verkligen min grej! Tusan vad mycket bättre man mår och vilken mycket roligare person man blir! 

Sådan förälder tänkte jag bli men sådan blev jag

Innan jag fick barn tänkte jag bli en förälder som:

• inte har TVn som barnvakt
• inte låter barnet se för mycket på TV, en kvart per dag är mer än nog
• inte köper för mycket leksaker till barnen
• inte mutar barnen med godis
• är konsekvent och aldrig låter gnäll löna sig för barnet
• ska kunna behålla mina egna intressen någorlunda
• inte ger barnen godis eller sötsaker i tidig ålder
• aldrig låter barnen vinna en klädkamp, dvs. jag kan väl bestämma vad de ska sätta på sig, jag förstår inte dem som säger att barnet vägrade klä på sig overall, det är väl bara att bestämma
• inte låter barnen bestämma hur dagen ska se ut
• inte låter barnet härja/gråta/skrika/prata högt/röja för mycket på tåg/buss/flyg
• låter barnen lära sig av sina misstag, det är väl bättre om man berättar hur den ska göra innan felet begås

Oj, oj, oj. Det gick nog käpprätt åt skogen det där.
Nu är jag nog en förälder som:

• låter barnen se på TV så att jag kan få sova lite extra (har man sovit riktigt dåligt så finns det inget man vill hellre än att få sova bara liiiite till)
• gärna kan köpa saker till mina barn, bara för att de ska vara snälla när vi är ute och handlar. Det kan vara ett russinpaket som de får tugga på när vi handlar. Eller så säger jag att de får en glass när vi är klara om de är duktiga. (muta kallas det visst)
• ger minsta barnet lite tårta om de andra får det. (Oj, vad mycket lättare det var att hålla på "inget-socker-regeln" för det första barnet. Då behövde det aldrig bli någon diskussion.)
• kanske kan köpa en leksak bara för att barnet ber om det. (Det är ju så roligt att se hur glada de kan bli när de får det. Usch, det låter hemskt, men så kan det faktiskt vara. Men ibland tänker jag till, "de behöver kanske inte det här just nu", men ibland gör jag det inte.) 
• ser till att mina barn är nöjda i första hand. De går alltid först. Vet jag att de sover middag bäst hemma så ser jag till att vara hemma när de ska sova. Jag ser till att det alltid finns tillgång till mat och fika när jag vet att de brukar vara hungriga. Lite av en "bull-mamma" är jag nog. Ibland går det ju att vara flexibel och improvisera fram en fika. Jag har nog blivit bättre på det på senare tid. Men jag kanske är lite fööör omtänksam ibland. Mina egna intressen har nu krympt rejält. Men därför njuter också extra mycket när jag får lite tid för mig själv.
• inte vill ta en onödig kamp med barnen. (Dvs om jag vet att det brukar bli strul när vi ska välja kläder så försöker jag gå runt detta, genom att tex helt låta sonen välja kläder, eller helt sonika lägga fram kläder till barnen i förväg. Jag har hört om föräldrar som låter sina barn åka i pyjamas till dagis, bara för att de vägrar ta av sig den. Och ja, så skulle jag lätt kunna göra om det behövs.)
• försöker få barnen nöjda på tåg och flyg. Men det är inte alltid lätt. Ibland låter de mycket, ibland vill de inte sitta stilla. Ibland blir man skogstokig. Men alltid kommer man ju fram tillslut. (Ja, det kan väl vara lite jobbigt för medresenärerna, men vad ska man göra? De kommer man ju inte träffa igen.)
• kan låta mina barn själva lära sig av sina misstag:

Fabian kan inte låta Svens fina svans vara.
Tillslut ger Sven upp och säger ifrån, antingen med klorna eller med munnen.
Inte alltför hårt. Men det blir rivmärken. Förhoppningsvis lär sig Fabian någon gång. 

Att det som kan låta så lätt kan visa sig vara så svårt. Det är ett mysterium. 

Hur länge orkar de vara på dagis?

Har lite ångest. Ska man låta sin ett-åring vara hela dagar på dagis? (Och JA, jag kallar det för dagis. Vet att det egentligen är "fel" ord, men "så har det ju alltid hetat"... (haha, hatar egentligen det uttrycket))

Ska snart lämna in schema för dagistider för våra barn. Hade tänkt jobba 80% när Fabian blivit inskolad. Vilket sker efter påsk. Ångesten är alltså för hur jag ska jobba. Och hur länge vi ska låta barnen vara på dagis.

Om jag får vara ego så blir det minst stressigt för mig att vara föräldraledig en dag i veckan, och bäst passar fredagar för mitt jobb. Då behöver jag bara lämna barnen fyra dagar i veckan. Och min man hämtar dem fyra dagar i veckan. Jag behöver visserligen jobba lite längre dagar, än om jag skulle sprida ut det på fem dagar. Men jag skulle inte behöva stressa från jobbet till dagis för att hämta barnen. Sedan klara av det klassiska gnället mellan fyra och middag. Laga middag med Fabian som benvärmare. Men då får barnen komma hem 30-60 minuter tidigare.

Eller så skippar jag det. Och kommer istället hem lagom till maten. Och får en hel mysig fredag med barnen, då vi kan klara av lite tråkiga saker så att man slipper göra dessa på helgen.

Eller är det bara egoistiskt? Borde barnen få vara så korta dagar på dagis som möjligt? Hur fan löser man detta vardagspussel?

Att klä ut sig är roligt! 

Det här är Fabians favorit!

Barnsemester utan mobil och dator

Sand mellan tårna, fri tillgång till mat, dryck och bad. Solsken och doften av hav.

För en vecka sedan kom vi hem från Gran Canaria. Eller Kananjeöarna, som Anton säger. Barnen älskade det. Inga overaller, klumpiga kängor, ofrivilliga vantar eller varma mössor. De badade tills läpparna var blåa och de hackade tänder. Då fick man värma sig i solen och äta lite melon. Eller glass. Eller springa och hälsa på Bamse och hans vänner.

Och på alla sätt var det en barnsemester. Kan låta jävligt pretto att säga att vi bokade resan helt med tanke på våra barn. Men då kan man också se det så här: Vi gjorde det av egoistiska skäl. Om barnen är nöjda så är ju vi också mycket MYCKET nöjdare! För vem vill inte se sina barn glada. Och det innebär ju också underhållning för dem. 

Clownen Raj-raj var väldigt populär.
Här får Anton, till sin stora förtjusning,
göra high-five med honom.

Och tid för avkoppling för oss. För med sex vuxna på två barn så finns faktiskt tid för lite egen tid. För att simma, träna på gymmet, spela beach-volley, läsa en bok smuttandes på en sangria. Och för min del utan vare sig telefon eller dator. Jag kollade av jobb-mejlen en gång på hela veckan. Men ingen facebook, blogg, pipande telefon eller blinkande mejl-box. Därför tog det en stund innan jag fick tummen ur att göra detta inlägg. Har kanske fortfarande kvar lite semester-feeling. Eller så är det bara den analkande våren som gör att jag hellre är ute i trädgården än sitter inne vid datorn. 

Blod från munnen, ingen fara.

Imorse vaknade jag av att Fabian skrek för full hals. Min man var uppe med barnen, så jag tänkte att det där klarar han säkert av. Bergis så försöker han byta blöja. Eller så börjar Fabian bli hungrig och orkar inte vänta på att pappa ska stå och röra i gröten hur länge som helst. Men skriket fortsatte och tillslut gick jag upp.

I badrummet möttes jag av Fabian i sin pappas famn. Han blödde runt munnen. Min man sa, ganska sansat: -Du måste hjälpa mig att hålla honom, så jag kan titta om det är tänderna. Det ville ju såklart inte Fabian. Tänk dig själv att någon ska in och gräva där du precis har gjort illa dig.

Tydligen hade han suttit i soffan. Och precis som Johan tittat bort så hävde han sig framåt. Och än har han inte lärt sig att man inte kan göra så i soffan. Ja, nu kanske han har lärt sig det. För munnen hamnade rakt på bordskanten. Pang. Därav skriket.

Han lugnade sig tillslut. Det slutade blöda och lite Bolibompa, mammas famn och napp gjorde susen.

Ingen fara, ingen skada skedd. Han fick bara inte som han ville den här gången. (Inte taget i morse.)

Min man är oerhört lugn vid skador. Jag själv brukade vara ganska hispig. Innan jag träffade honom alltså. För lugnet smittar liksom av sig. Det är ju också mycket bättre för barnet om man själv håller sig sansad. För det här är ju inget farligt. Bara lite utslagna tänder, eller hål i läppen. Det ordnar sig ska du se.

Kanske får det bli ett besök till tandläkaren imorgon. Det är nog bäst. Även fast jag tycker det är obehagligt med blod så blir man liksom härdad som förälder. Eller tycker du att det är tvärtom? Skriker du själv för minsta näsblod?

Allt man måste göra när barnet sover middag

Det är ju en grej det här med nätterna. Att man vill att barnen ska sova. Men sen har ju vi som bebis-föräldrar något mer att tänka på. Middags-sömnen. Den är ju så viktig. Och allt man måste hinna med då.

Ibland uppkommer det här lilla stressmomentet just när barnet sover. Ska det vakna snart? Hinner jag med att ta hand om disken? Eller hinner jag kanske städa toaletten också? Men jag skulle ju faktiskt behöva sova lite. Nattsömnen var inte mycket att hänga i julgranen. Men om jag skulle ta och läsa tidningen först.

Helskotta, nu vaknade han. Redan.

Två trötta killar dricker kvällsvällingen.

Eller om jag skulle försöka hinna med att handla lite under tiden han sover idag. Men tänk om han vaknar då. Han är ju ganska lättväckt.

Och det slår aldrig fel att bebisen vaknar precis när man ska börja äta. Det är som något speciellt känselorgan som de ligger inne med.

Eller ni vet när man går där med vagnen. Det är svinkallt ute och man har glömt vantarna inne. Och den förbaskade bebisen somnar inte. Det spelar ingen roll hur trött han är. Eller hur mycket jag vaggar. Men snälla då, jag vill ju in och dricka mitt kaffe. Och så måste jag ju ta hand om tvätten. I-lands problem kan man kalla det. Eller vår vardag.

Men jag tycker faktiskt att jag blivit ganska bra på att prioritera vad jag ska göra när Fabian sover. Jag läste en bra krönika för ett tag sen. Hon som skrev, som jag tyvärr glömt namnet på, skrev att vi måste bli bättre på att vila och slappna av. Dammsuga kan vi faktiskt göra tillsammans med barnet. Det mår inte dåligt av att få leka lite själv heller. Så ta det lugnt när barnet somnat. Gör lite kaffe, sätt dig i fåtöljen och läs din favorittidning. För då har du jättemycket energi över till bebisen när den vaknar.

Du borde också prova. Det är riktigt gött, faktiskt.
Eller vad brukar du göra när din bebis sover middag?

Barnvakter som är guld värda

Ja, vad skulle vi småbarnsföräldrar göra utan dem - barnvakter! Slita ihjäl oss kanske? Varje tisdag under tre och en halv månad ska Anton och Fabian vara med sin farmor. För just den dagen är hon ledig. Och vi ska få möjlighet att jobba. Den generositeten är ju enorm, när man tänker på det. (Egentligen är det väl min man som främst ska vara glad, eftersom det annars är han som skulle vara med barnen.) Och ungefär varannan helg kommer barnens mormor och morfar hit och hjälper till med barnen. Gör så att vi hinner med annat. Ger oss lite sovmorgon. Lite andhämtning med andra ord.

Och om vi vill göra något bara vi två så brukar det oftast gå att ordna med barnvakt från någon av ovannämnda. Få lite vuxentid utan barn kan ju vara nyttigt ibland. Som nu till helgen, t.ex. Då ska Anton följa med mormor och morfar hem från lördag lunch till söndag lunch. Och Fabian ska få vara hemma hos farmor och farfar några timmar. Då ska vi nog äta lite brunch på stan, kanske shoppa lite inför vår semester och bara njuta av att inte ha med oss barn överallt.

Vad skulle vi göra utan dessa personer? För oss skulle det nog bli jobbigare. Mindre tid med varandra.

Det behöver ju inte vara någon släkting. Det kan vara en granne eller en vän. Men vi kommer för alltid vara dem evigt tacksamma. Glöm inte att berätta det för dem heller. Att de är guld värda!

Såhär mycket blommor borde de få! Varje gång! Varför de inte får det är en bra fråga.

Grilla korv ute kan vara mysigt, eller kaos...

Varför blir det aldrig så mysigt som man tänkt sig? I helgen var det underbart väder. Det hade kommit snö under natten och termometern låg på lite under nollan. Vi var ute och åkte pulka på förmiddagen. Härligt, härligt. Och vi tänkte att på eftermiddagen skulle det passa bra med lite korvgrillning.

Men veden var ganska sur, så det tog närmare en evighet att få glöd att grilla på. Anton frågade sjuttioelva gånger varför vi inte skulle börja grilla. Fabian vaknade, lite för tidigt, och var inte på toppenhumör. Han ville inte vara uppe i knät utan ner på backen. Gärna känna på stenarna i eldstaden. Eller riva ner korvbröd och ketchup från bänken.

Det som från början kändes härligt blev nu tyvärr mindre härligt, allt i takt med att Anton blev hungrigare och Fabian gnälligare. När vi väl fått tillräcklig glöd så fick vi i stort sett trycka in korvarna i munnen, för att inte få kramp i armen av bångstyrig ett-åring, som inte ville sitta stilla. Och som inte ville äta korv. Möjligtvis mammas korv. Men mest var det skrik. Åååh, vad mysigt.

Vi förstod att bilderna skulle vara härliga att se tillbaka på.
Men då ska man också minnas att skenet kan bedra.

Men Anton var nöjd. Han åt två korvar i ett huj. Sedan gick vi in.

1 års dag - lycka för lillebror och pina för storebror

Spännande detta med paket...

Det är inte lätt för storebror när någon annan står i centrum. Räcker det inte med att lillebror ofta får allas uppmärksamhet för att han är liten, söt och gör busiga grejer. Måste han fylla år också, så att han får en massa presenter?

Ja, i fredags var det inte lätt för Anton. Han var tvungen att inse att det var lillebrors dag. De presenter som lillebror fick ta emot fick visserligen Anton hjälpa till att öppna. Men ville sedan Fabian leka själv med dem så skulle han få det. Åtminstone på sin födelsedag, tyckte hans föräldrar. Svårt och jobbigt, tyckte Anton.

Anton kunde inte låta bli att så ofta det gick ta den röda hammaren från Fabian,
som hörde till den roliga födelsedagspresenten som Fabian fått.
För att slå ner bollarna i hålen var ju så roligt!

Fabian fick en docka i present, som fick många blöta pussar.

Anton fick i alla fall blåsa ut ljuset på tårtan.

Så här stort paket fick Anton.

Ja, men så synd var det faktiskt inte om Anton. Han fick också paket. Han hade ju trots allt varit storebror i ett år nu!

Men det märks att det är en jobbig period för storebror. Han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till Fabian eller sig själv nuförtiden. Vadå, att brottas med lillebror borde väl gå bra? Eller att hoppa mot honom med ett stort gosedjur i famnen, som hamnar över lillebror är väl inte så farligt? Eller att kasta andra diverse föremål? Konstiga föräldrar som blir arga...

En egen bil, vilken lycka!

Ofta var det snöret som var det roligaste. Eller kartongen.

Tårtan var väl inte så mycket att ha. 

Men Antons sista kommentar innan han skulle gå och lägga sig var i alla fall:
- Vilket roligt kalas det här var!
Trots att det inte kom några kompisar. Förutom släktingar. Men det räcker bra långt, det med!