Har inget hänt, kan man fråga sig?

Slutet av oktober snart, alltså. Tiden flyger iväg. Samtidigt som den egentligen inte alls går särskilt snabbt. Det händer inte så mycket nytt. Vi skrotar runt här hemma. Det är lite samma sak varje dag. Äta, sova, leka, busa, tjata, yoga, mata och plocka. Men inget negativt med det. Jag älskar att vara hemma. Att inte behöva stressa iväg till något, inte behöva hinna med alla måsten och borden. Utan vi lever i nuet och njuter av höstens skiftningar. 

Jag levererar ju inte särskilt mycket blogginlägg, dock. Tänkte försöka sammanfatta väldans kort vad som hänt sen sist, ifall nån mot förmodan bryr sig om det. (Det är lite som om det som inte nämns i sociala medier inte har hänt. Och den inställningen är jag sjukt trött på. Så jag lovar att inte berätta om alla måltider och alla känslor.)

Jag och mannen firade femårig bröllopsdag med härlig tillsammanstid, med simning, relax och tapas. Att få vara HELT barnledig var fan som en dröm. (Ursäkta svordomen, men gick inte att skriva på annat sätt.) Att prata till punkt utan att bli avbruten. Att få ha på sig icke-amningsvänliga-kläder, tjoho! Att få simma en hel halvtimme, utan att känna sig stressad. Att få mysa i relaxen med min äkta man. Känslor som kanske bara en småbarnsförälder förstår.

Clara har haft sin första ordentliga förkylning. Som nästan gjorde att vår romantiska eftermiddag och kväll stöp. Men som tur var bara nästan. Och frisk blev hon ju igen, så ingen större skada skedd. 

Anton har börjat på innebandy till sin stora lycka. Fabians blick när han insåg att han inte skulle få vara med på den första träningen. Den sorgen var äkta. Han satte sig utanför bilen och grät och vägrade åka med. Tills jag startade bilen och hotade med att åka utan honom. Förlåt. Men vi hade faktiskt inte all tid i världen.

Clara har lärt sig sitta, kryp-åla och att äta all möjliga sorters mat. Herregud, så stor. 

Jag har gjort yoga med barnen flera gånger. Jag är så nöjd över att de vill, försöker och tycker det är roligt. Kommer nog snart ett inlägg om mina yogaplaner. För de finns där och bearbetas varje dag. 

Ja, och så har vi njutit av hösten. Och gjort en hel del mer grejer. Men ingen nämnd, ingen glömd. Typ. Nu ska jag försöka hinna med att göra lite yoga innan lillstrumpan vaknar och ska envisas med att fortsätta jobba på mina taxöron (brösten alltså). 

Nähä. För sent. Fan.

Sex månader

För sex månader sen föddes vår älskade dotter. Så perfekt på alla sätt och vis. Tack för att du valde oss! Vi njuter av varje månad, varje vecka, varje dag och varje stund!

Inte utan min dotter

Nästa vecka har det gått ett halvår sen Clara föddes. Idag var första gången som jag åkte ifrån henne och min man fick öva sig på att vara trebarspappa på riktigt.

Jädrar så gött det var!

Vi samlades några härliga tjejer för att överraska en nybliven 30-åring. Blev prat, skratt och god mat. Sen blev jag tvungen att åka hem. Amning stod på schemat. Ibland hade det varit gött att vara man...

Men jag är såklart väldigt nöjd och glad för det jag fick och fylld med ny positiv energi. Eftersom det gick så bra så kanske det inte behöver dröja 6 månader till nästa gång jag åker iväg utan barn. (Redan nästa helg faktiskt. Men då tillsammans med min man. Mer om det senare.)

Nu blir det soffmys med min käre make och det är inga fel det heller! Trevlig lördagkväll till dig!

Trebarnsmamman sätts på prov

Hittills har ju livet som trebarnsmamma gått relativt smärtfritt. Förlossningen gick bra och bebisen hade ett friskt hjärta och en perfekt liten kropp med tio fingrar och tio tår. Killarna tog emot lillasyster på bästa tänkbara sätt med en massa kärlek. Clara har varit nöjd och glad mest hela tiden.

Visst, nätterna är ju ett kapitel för sig. Där finns fortfarande lite mer att önska... Och visst, ibland kan jag känna att jag inte räcker till. Som när jag försöker avstyra bråk mellan brorsorna och upptäcker att Clara passat på att smyga in (i gåstolen) i badrummet och jag hittar henne där sugandes på toalettstolen. Eller som när jag sitter och ammar och den ena killen kommer inrusande och gråter med blod på knät och den andra killen ropar att han är färdig på toa. Har lärt mig simultankapacitet i dess mest avancerade form. Plåstra om den ena, torka den andra och amma den tredje samtidigt.

Men det var först häromnatten som jag verkligen fick känna av hur det kan vara. Att inte räcka till. Att inte kunna ge storebrorsan det man vill pga lillasyster.

Jag och min man hade precis somnat när Fabian skrek som en stucken gris. Jag trodde han ramlat ur sängen och min man sprang upp. Men när skriket övergick i ordentlig gråt och sedan hulkningar så forstod jag att min man behövde assistans. Det var ingen trevlig syn, det kan jag säga. Fy i satan. Och det tog inte slut där, tyvärr. Mer skulle upp. Fabian skakade som ett asplöv.

Min man sa bestämt åt mig att gå in till Clara igen, som börjat gråta av oväsendet. 

- Ni ska inte bli smittade! Stanna kvar där inne.

Så väldigt motvilligt fick jag lov att stanna i sovrummet, medan min man var hjälte och tog hand om sonen, duschade och la honom, torkade och spritade golv och diverse möbler. Efter ungefär en timme var han klar. (Jag fick fortfarande inte komma ut. Bäst att minimera smittan.)

Det gjorde verkligen ont i hela mig när jag hörde hans gråt och inte fick gå och trösta. Hela mitt hjärta ville gå dit men min hjärna förstod att jag var tvungen att låta bli.

Men det var inte det jobbigaste. Det var igår kväll. När Fabian, som hade hög feber fram och tillbaka hela dagen efter ovanstående incident, men ingen mer magsjuka, grät och ville sova med mig på natten. Och jag försökte förklara för honom att jag måste sova med lillasyster. Hon behöver ammas på natten. Och ifall det skulle bli något återfall så ville vi inte riskera att smitta oss två. Och Fabian förstod. Men han fortsatte likväl att gråta, krama om mig hårt och be att han skulle få sova bredvid mig. Fy för att behöva avvisa sina barn. Särskilt pga att hans systers behov behövde gå före. Så mina tårar rann också. Vilken tur att man inte är ensamstående. Och vilken tur att det går över.

För idag är han gamla vanliga, glada Fabian igen. Och dagens första kommentar från honom var:
- Nu får jag golfa med morfar idag!

Ja dessa barn. Vad skulle man inte göra för dem? Allt är definitivt inte guld och gröna skogar (nån mer än jag som inte kan tänka den frasen på annan dialekt än skånska?). Men efter lite sjukdom så uppskattar man de små sakerna ännu mer. Som att få vara frisk. Eller att få lära sig simultankapacitetens högre nivåer. Ska tusan skriva det i mitt CV.

Fick denna vackra bukett av min man
när jag fyllde år för några veckor sen.
Tyckte den kunde få pigga upp detta
smått äckliga inlägg.

Att vandra men ändå stå stilla

En promenad i skogen. Solen skiner från  klarblå himmel men luften är kylig och lite höstig. Sådär härligt krispig och syrerik. Den perfekta årstiden för en stund i skogen.

En promenad för att Clara skulle sova. Och för att titta efter svamp. Men också en promenad för tystnad, tankar och meditation. Jag låter tankarna komma och gå. Rensar skallen fast jag inte tänker på nåt egentligen. Brukar ni också kunna känna så? Inga vettiga eller långa tankar. Men ändå är det så rensat och klart där uppe. Efter en stund mindfulness i skogen. Där jag njuter av nuet. Och uppskattar det lilla.

Ja. Det lilla på min mage. Min prinsessa. Min skatt. Som jag njuter av varje stund och varje timme.

Men också det lilla ögonblicket. Korpens skorrande läte. Doften av mossa. Solens bländande ljus. Synen av några trattkantareller. 

Att stanna upp och njuta av allt det vackra. Livet. Stillheten. Stunden. Och en promenad som resulterade i dagens lunch (kantarellsoppa).

Helgen bestod även av date med min mamma på mässan "Smaka på Värmland" (som var lika god som den låter) och ett besök hos svärföräldrarna. Den här bilden (tagen hos svärföräldrarna) får symbolisera helgen och livet just nu. Vackert.

Glöm inte att njuta av stunden. Ingen ger dig just det ögonblicket tillbaka. 

Jaha är skolan inte öppen idag?

Nä det blir inte alltid som planerat. Idag hade jag tänkt åka till jobbet och hälsa på. De har flyttat in i nya fräscha lokaler och jag såg fram emot att få höra senaste skvallret från mina arbetskamrater. Men efter ett samtal från förskolan så kunde jag konstatera att planerna fick ställas in. Fabian behövde vara hemma både idag och imorgon pga många sjuka bland personalen (och inga vikarier).

Så istället för kaffe och vuxensällskap tillbrigar jag dagen med dessa pajsare.

Vilket i och för sig inte är helt fel, det heller. 

Det är bara det att även igår blev det oväntat många barn hemma. Måndag morgon. Klockan ringer för tidigt som vanligt. Men jag pallrar mig upp. Ger barnen frukost. Precis när Anton ska gå till bussen kommer jag på det. STUDIEDAG. Nä men vad faan. Ingen skola. Bara att ändra planerna. Ingen öppen förskola med Fabian. Som tur var fick vi finbesök av bästa L och tillsammans gick vi till skogen och hittade både bär och svamp.

Så nej. Jag klagar inte. 

Det är bara det att morgondagens Mamma-bebisyoga känns lite surare att missa. Jag får göra yogasaga hemma med Fabian istället. 

Hur har du det i regnrusket? Några ändrade planer eller missade studiedagar? 

Får man ta emot godis från främmande gubbar?

Alltså, visst är det väl så att man ska lära sina barn att INTE ta emot godis från främmande människor, och inte heller följa med någon som lockar med godis? Hm. Idag lärde jag min son att göra helt tvärtemot det.

Det var så här. Vi var på affären. En äldre man kom fram och tittade på Clara. Och sa att det var så mysigt med barn. Själv hade han sex barnbarn. Vi småpratade lite, som man gör när man ses i affären och någon vill beundra ens barn.

Fabian var i full färd med att välja lösgodis och den äldre mannen började också ta lite godis.

När vi gick till kassan så träffade vi mannens vän. Fördomsfullt säger jag att han var en gammal man, som gärna spenderar dagarna på parkbänken med en öl och likasinnade. Pratade högt och lite för mycket.

Fabian var lite gnällig och ville ha allt i affären. Och såklart en glass, när vi gick förbi glassfrysen. Den äldre mannens vän tyckte att jag skulle ge honom en glass, så att han skulle sluta gnälla. Han menade att det alltid funkade på hans tre barn. 

- Nej, sa jag. Det blir ingen glass så länge han gnäller.

 

Vi, eller rättare sagt han, pratade lite mer kring  barnuppfostran och om hans bortskämda barn, som han själv sa.

När vi skulle gå därifrån så höll den första mannen (som hade sex barnbarn) fram sin godispåse till Fabian. 

- Här, den är till dig, sa han.
- Naeej... försökte jag.

Fabian såg ut som ett frågetecken. Skulle han få påsen?

Men mannen insisterade. Och där stod vi, med en godispåse i handen. Medan de två männen, som antagligen var påväg till stan, sina polare och "deras" parkbänk, puttrade iväg i en gammal bil.

Jaha ja. Han hade ju använt en skopa som man ska använda till att plocka lösgodis. Men det kändes ändå lite konstigt. Ska vi verkligen äta det här? Från nån vi inte känner. Känns inte helt rätt. Men känns inte helt rätt att slänga det heller. Vad tycker du?

Bebisar och TV-tittande

När Anton var liten bebis så lät vi honom aldrig se på TV. Det fanns liksom ingen anledning. Och TV-tittande är väl inte så bra för små barn. Eller?

Men behöver jag säga att barn 1 och 3 får lite olika förutsättningar? Det är bara så det är. Säg inget, förrän du varit där själv.

Men är man förkyld och inget duger förutom det här. Ja, då får det bli sömnmedlet för den här gången. Sittandes, halvt gungandes och med lite luddig underhållning som ändå går att somna till. Perfekta grejer, om du frågar en förkyld mamma på sömn-minus.

Välkommen till familjen - vi tar för givet att du levererar barnbarn!

Att känna press från omgivningen att man ska skaffa barn när man uppnår en viss ålder måste vara otroligt jobbigt! Det kan ju vara så att man inte vill ha några barn. Eller att man försökt men att det inte blivit något barn. Vilket det än är så är det faktiskt en högst privat grej och inget som  folk i allmänhet behöver (eller ska) bry sig om.

Men hur är det då om man är en offentlig person? För då verkar plötsligt alla och envar anse sig ha rätt att tycka och tänka en massa.

Som ni kanske vet så gick hovet i fredags ut med att Kronprinsessan och hennes Daniel väntar sitt andra barn. Och genast är spekulationerna igång kring fler kungligheter och dess fertilitet. Nu är det Prinsens tur. Eller rättare sagt Sofias. Såhär stod det i tidningen idag. Läs och häpna:

Frågan är alltså: När ska Sofia bli gravid? För det är ju fortfarande oklart NÄR hon egentligen tänker bli gravid. Jag menar, de har ju gift sig nu, så snart borde det ju bli så. För SÅ SNART de får barn så blir det som ett litet fotbollslag på slottet,  säger den här TREVLIGA Roger. (Chefredaktör för nån HÄRLIG kunglig blaska.) Som för övrigt inte är förvånad över beskedet från Kronprinsessan: 

- Hela landet har väntat andäktigt på det här i flera år.

Stackars flickor. Snacka om press. Men det är lugnt, för press brukar ju bara göra det ENKLARE att bli gravid. Fast lite press utifrån får man kanske räkna med om man ska vara prinsessa?

Barnyogadagen - för framtiden!

Idag, 4:e september, är det Barnyogadagen! Vad är då det, kan man fråga sig? En till "speciell" dag för att vi ska konsumera mer, kanske du tänker? Nej. Här har faktiskt nån tänkt till.

 

Barnyogadagen är en ideell satsning för att ge alla barn möjligheten att få prova på yoga. Såhär står det på barnyogadagen.se:

 

I yoga får barnen utrymme att leka, vara kreativa, lära känna sig själva, varandra och livet i nya former. Syftet med barnyogan är att öka barnets välbefinnande.

 

Barn utsätts för stress i olika former, yoga möjliggör för barn att hitta till ett lugn. Barnyoga skiljer sig från många andra aktiviteter eftersom den inte innehåller inslag av prestation utan skapar ett utrymme för barnen att vara.  

 

Eftersom jag själv tycker att yoga är en fantastisk form av träning och ett sätt att bli lugn och stressa ner så vill jag ju att så många som möjligt ska prova det. Tänk om fler kunde hitta sätt att må bättre och hitta trygghet i sig själva på. Då kanske det inte skulle bli så mycket bråk och krig i världen.

 

I år under barnyogadagen så kommer jag bara göra yoga med mina egna barn. Men nästa år hoppas jag kunna inspirera även andra barn genom att vara i barnens skola och på dagis för att göra yoga med dem där. Mitt mål är att börja en yogalärarutbildning i januari 2016 och även lära mig mer om barnyoga nu under föräldraledigheten. Det är ju ett perfekt tillfälle att lära sig något nytt.

 

Så hur gör man barnyoga? Jag kollade in ett klipp i morse för att få lite inspiration. Det var även ett inslag kring detta på Nyhetsmorgon tidigare i veckan. 

 

Visst. Idag finns det många andra barn i världen som behöver hjälp. Jag tänker delta i en insamling av kläder mm som ska skickas till Stockholm, för att sedan fraktas till Lesbos, dit många flyktingar kommit. Jag har även skickat pengar till Radiohjälpen. Så det är inte så att jag ignorerar globala problem.

 

Men jag tycker också att vi behöver ta hand om våra barn här och nu, som ju är vår framtid. Tänk om du kan påverka några stycken barn, bara några, att bli trygga människor. Som vågar säga nej till orättvisor och bråk. Som vågar stå emot förtryck och grupptryck. Som vet att vi alla är lika mycket värda. Då kanske vi kan göra världen till en lite bättre och tryggare plats, i framtiden.

 

Fabian vet hur man kan sitta
i lätt meditationsställning.

Clara ligger bredvid mig när jag yogar.

Ett försök att få oss på kort när vi yogar.
Katten Sven är också med.