Trebarnsmamman sätts på prov

Hittills har ju livet som trebarnsmamma gått relativt smärtfritt. Förlossningen gick bra och bebisen hade ett friskt hjärta och en perfekt liten kropp med tio fingrar och tio tår. Killarna tog emot lillasyster på bästa tänkbara sätt med en massa kärlek. Clara har varit nöjd och glad mest hela tiden.

Visst, nätterna är ju ett kapitel för sig. Där finns fortfarande lite mer att önska... Och visst, ibland kan jag känna att jag inte räcker till. Som när jag försöker avstyra bråk mellan brorsorna och upptäcker att Clara passat på att smyga in (i gåstolen) i badrummet och jag hittar henne där sugandes på toalettstolen. Eller som när jag sitter och ammar och den ena killen kommer inrusande och gråter med blod på knät och den andra killen ropar att han är färdig på toa. Har lärt mig simultankapacitet i dess mest avancerade form. Plåstra om den ena, torka den andra och amma den tredje samtidigt.

Men det var först häromnatten som jag verkligen fick känna av hur det kan vara. Att inte räcka till. Att inte kunna ge storebrorsan det man vill pga lillasyster.

Jag och min man hade precis somnat när Fabian skrek som en stucken gris. Jag trodde han ramlat ur sängen och min man sprang upp. Men när skriket övergick i ordentlig gråt och sedan hulkningar så forstod jag att min man behövde assistans. Det var ingen trevlig syn, det kan jag säga. Fy i satan. Och det tog inte slut där, tyvärr. Mer skulle upp. Fabian skakade som ett asplöv.

Min man sa bestämt åt mig att gå in till Clara igen, som börjat gråta av oväsendet. 

- Ni ska inte bli smittade! Stanna kvar där inne.

Så väldigt motvilligt fick jag lov att stanna i sovrummet, medan min man var hjälte och tog hand om sonen, duschade och la honom, torkade och spritade golv och diverse möbler. Efter ungefär en timme var han klar. (Jag fick fortfarande inte komma ut. Bäst att minimera smittan.)

Det gjorde verkligen ont i hela mig när jag hörde hans gråt och inte fick gå och trösta. Hela mitt hjärta ville gå dit men min hjärna förstod att jag var tvungen att låta bli.

Men det var inte det jobbigaste. Det var igår kväll. När Fabian, som hade hög feber fram och tillbaka hela dagen efter ovanstående incident, men ingen mer magsjuka, grät och ville sova med mig på natten. Och jag försökte förklara för honom att jag måste sova med lillasyster. Hon behöver ammas på natten. Och ifall det skulle bli något återfall så ville vi inte riskera att smitta oss två. Och Fabian förstod. Men han fortsatte likväl att gråta, krama om mig hårt och be att han skulle få sova bredvid mig. Fy för att behöva avvisa sina barn. Särskilt pga att hans systers behov behövde gå före. Så mina tårar rann också. Vilken tur att man inte är ensamstående. Och vilken tur att det går över.

För idag är han gamla vanliga, glada Fabian igen. Och dagens första kommentar från honom var:
- Nu får jag golfa med morfar idag!

Ja dessa barn. Vad skulle man inte göra för dem? Allt är definitivt inte guld och gröna skogar (nån mer än jag som inte kan tänka den frasen på annan dialekt än skånska?). Men efter lite sjukdom så uppskattar man de små sakerna ännu mer. Som att få vara frisk. Eller att få lära sig simultankapacitetens högre nivåer. Ska tusan skriva det i mitt CV.

Fick denna vackra bukett av min man
när jag fyllde år för några veckor sen.
Tyckte den kunde få pigga upp detta
smått äckliga inlägg.