Att acceptera bristerna

Hur bra är du på att acceptera andras brister? Eller kanske snarare dina egna. (Ibland är det ju en själv som behöver ändras.) För det är ju oftast svårt att ändra på en annan person. Det enklaste är nog om man själv väljer hur man förhåller sig till det. Inte försöker förändra, utan istället acceptera. Att leva hela livet tillsammans med någon tror jag innebär kompromisser och att acceptera att man inte kan förändra någon. Visst går det att anpassa sig själv och andra lite. Men det krävs också acceptans och förståelse.

Men det är egentligen inte den slags bristen som jag tänker på just nu. Utan det är bristen på sömn som står i fokus här hos oss. Eller snarare stod i fokus. För jag har faktiskt släppt den stressen, åtminstone för tillfället.

När vår lilla dotter kom så tittade jag på klockan på natten och räknade hur många timmar jag fick sova. Och när det bara blev en sisådär fyra timmar per natt så blev jag lite smått panikfylld. Så lite borde man väl inte sova? Och när hon inte somnade om på en gång på natten så tittade jag på klockan och började känna mig stressad. Jag skrev ju förut om hur det var lite av ett lotteri om hon skulle somna om i korgen eller inte. Men så, när jag läst tillräckligt många föräldratidningar med sovtips, så insåg jag att det fanns bara ett bästa alternativ för oss. Eftersom den enda gången då man nästan kan garantera att hon fortsätter sova efter amning är när hon får ha kvar närkontakten med mig. Alltså: Samsovning.

Det finns både ris och ros om just samsovning. Men det är inte det som jag läst. Utan jag har mest nördat ner i hur man ska förhålla sig till sömnen. Eller bristen på sömn. Och det handlar egentligen om samma sak som i ett förhållande. Man måste bara acceptera att det är som det är. Just nu. Men det kommer att bli bättre. Det vet jag ju att det blir. Och istället för att slita mitt hår för att försöka anpassa bebisen till mitt sömnmönster, så får jag helt enkelt anpassa mig till bebisen, acceptera att sömnen blir lite oregelbunden, njuta av tiden som är nu och inse att den kommer vara över snart. Alla åldrar har verkligen sin charm. Den här åldern, med en bebis på en månad, innebär att ta det lugnt. Att kunna sitta i lugn och ro och amma. Att veta att bebisen ligger kvar på samma ställe som man lagt henne. Att få känna att hon är helt beroende av min närhet och det jag kan ge henne.

Så nu sover hon bredvid mig i sängen. Åtminstone för tillfället. Tills nästa fas kommer. Då kommer något annat passa bättre. Men nu kan vi ligga tätt ihop på natten. Så äter hon när hon vill och vi kan båda somna om på en gång. Just nu tjänar vi båda på det. Men skulle det vara så att något annat passar bättre så ska jag försöka acceptera förändringen och anpassa mig till den. Ingen stress. (Hoppas jag.)

Det enda tråkiga just nu är allt jag missar med de stora killarna. Antons första match (med klassfotbollen) förra veckan. Eller besök på badhuset för att se äldste sonen som lärt sig simma. Eller hur kul de har på mini-rugbyträningen. Men det är väl bara att acceptera att man inte kan vara med på allt. Hmmm.

I övrigt njuter jag av min kära man och våra tre älskade barn och att få vara hemma nu när våren är här. Jag njuter inte lika mycket av våra katter som släpar in möss genom kattluckan var och varannan dag. Idag slog de på stort och tog in en råtta (!!) som de lyckades lämna i pappersinsamlingen. (Jag föreslog nyss för min man att vi skulle skaffa hund istället, men han trodde inte att hundar skulle kunna källsortera lika bra och det har han ju rätt i.) Jag bestämde att katterna får spendera resten av dagen utomhus och att råttan ligger bra där tills min kära man kommer hem. Nämnde jag hur bra min man är? Han kan nämligen acceptera min brist på att hanskas med råttor.

(Måste sluta nu, så jag hinner sova innan jag ska hämta på dagis. Eller ja, ingen stress var det...)