Så kom bebisen då äntligen!

Så var påsken över. Skulle bebisen för evigt stanna i min mage? Som tur var inte. Från att ha gått med en stor mage och känt frustration ena dagen så har jag nu en bebis i min famn och känner bara lycka. (Okej, trötthet också kanske. Men det är underordnat.)

Den här gången startade det med att vattnet gick när jag låg i sängen mitt i natten. Ovanlig känsla får jag säga. Värkarna tilltog också och vi ringde in barnvakt (min pappa) och doula (min mamma) och åkte in till förlossningen. Spända av förväntan - äntligen skedde det som vi väntat på så länge - men också lite nervösa - ska vi verkligen utsätta oss för det här igen?

Jag var öppen några cm och alla tester såg bra ut, så barnmorskan satte akupunktur och jag tog ett varmt bad för att kunna slappna av. Varje värk försökte jag andas ut och hela tiden slappna av, så att bebisen skulle ha det lättare för att komma ner genom mitt bäcken. Absolut inte lätt eller smärtfritt på något sätt, om jag minns rätt, men med mina yogaförberedelser och ett otroligt stöd från min man och vår doula så gick det bra. De servade hela tiden med dryck, massage, peppande ord, hålla i handen och annat som jag behövde.

Efter badet hade styrkan på toppen av värkarna trappats upp till nästintill outhärdliga och jag gick med på att ta lite lustgas för att kunna fortsätta slappna av. Barnmorskan undersökte mig igen och nu var jag nästan helt öppen och fick tydligen börja krysta när jag kände att krystvärkarna kom. Jag och min man kollade på varandra med samma min: vadå, redan??

Efter mindre än tre timmar inne på förlossningen så födde jag, tillsammans med min man och vår doula, en frisk och underbar dotter! Hon var mindre än sina storebröder, men en exakt kopia av hur de såg ut när de föddes. Helt perfekt! 

 

Mitt första dygn som trebarnsmamma har bestått av att amma, sova, försöka få bebis att sova, äta och mysa med storebröderna. Och försöka gå på toa och duscha själv hemma med bebisen, vilket givetvis var lönlöst. Jag har också bytt ett antal bajsblöjor och torkat spyor. Och så har jag suttit och bara tittat på nytillskottet. Vår älskade Clara! (Vi hade verkligen tänkt stava det med K, men med tanke på initialerna isf så fick det bli C. Hör själv och försök säga emot. Vårt efternamn börjar på T. Vi besparar henne det.)



Stolt storebror får hålla sin syster själv för första gången.

Och nej. Jag har inte fått sån mersmak att jag är sugen på en till. Jag LOVAR! (Min man har redan fått detta bekräftat.) Men jag kan varmt rekommendera att ha med någon extra person på förlossningen. Det underlättar så mycket för både mamman och partnern. Min man kunde nu helt fokusera på att finnas till för mig. Ville jag bara att han skulle stå bredvid och hålla min hand så kunde han det. Och min mamma som var med fick nog ett minne för livet. Och så hann hon ta några bilder under tiden också, vilket min man inte hunnit göra. (Lugn, jag tänker inte visa några av dem här.)

Men nu har ett nytt litet liv kommit till världen. Det är ofattbart så små de kan vara, dessa fingrar och tår. Vi har fått en till att älska och jag har antagligen blivit utkonkurrerad från första platsen vad gäller min mans favorittjejer.