Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

torsdag 2 april 2015

Den som retar min påskgubbe får med mig att göra!

Igår hade Fabian påskparad på dagis/förskolan. (snedstreck - så blir alla nöjda) Det enda han kunde tänka sig att vara utklädd till var ett påskägg. Jag tänkte att en påskgubbe kanske vore enklare och försökte lirka lite med honom. Men NEJ. Möjligtvis kunde han tänka sig att vara en kyckling, men ingen påskgubbe minsann. Eftersom mamma inte hade någon lust att, tio minuter innnan vi skulle åka, varken måla honom gul och fästa fjädrar på honom eller slå in honom som ett ägg, så blev det ingen utklädning. Och det var han HELT nöjd med. Är det någon som bestämmer vad han ska ta på sig för kläder så är det han själv.

Idag är det skärtorsdag och på Antons skola firar de påsken idag. Därför får barnen klä ut sig till något påskigt om de vill. Eftersom vår äldste son är betydligt mer lättpåverkad, så ville han gärna klä ut sig. Några kompisar skulle nog också göra det. Så vi fixade världens sötaste påskgubbe i morse, med hatt, glasögon och lite smink. Hur nöjd som helst. Även Anton verkade nöjd och glad.


 Jag förklarade tydligt att det bara var att ta av sig hatten och glasögonen, och tvätta av sig sminket, om han inte ville vara påskgubbe längre. Jag packade för säkerhetsskull ner några våtservetter som han kunde ta bort sminket med, om det skulle behövas. Skulle några andra barn vara utklädda? Eller skulle han komma till skolan som den enda påskgubben? Inte lätt att veta.

Jag följde med honom till bussen. Och där stod tio barn och ALLA glodde på honom när han kom utklädd.

Men de såg glada ut. Och inte glada som "Haha, vilken tönt", utan mer glada som "Åh, vad fin!". Och den största killen, som går i fyran, sa direkt: "Vad fin du är, Anton!". Anton tackade glatt. Och det visade sig att en av hans bästa kompisar också var påskgubbe, med mustasch och hatten i handen. Och en annan tjej hade minsann sina påskhare-öron i väskan. Så helt ensam var han inte. I busskön, åtminstone.

Men här hos oss, på landet, bor bara snälla barn. Och jag fick en liten klump i magen. Tänk om någon på skolan skulle reta min coola son. Och han skulle bli ledsen. Nästan så att jag ville följa med och försvara honom. Men jag vet att han klarar det själv och hoppas, hoppas, hoppas att alla är snälla. 

Hur det gick? Alla i klassen tyckte han var fin och hade häftiga glasögon, som de ville prova. Men nån dum pojke hade sagt att han såg fjantig ut i glasögonen. Så då blev han ledsen och tog av sig dem. Förbenade barn att kunna vara elaka.y

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)