Som spindelmannen, fast utan specialkrafter

Jag tror att någon trevlig typ tagit över min son. Alltså gått in i hans kropp och börjat styra över honom. Ja, nästan som i nyaste Spider-man-filmen, där en spindel bet en kille och han fick sedan spindelns egenskaper. En väldigt bra film för övrigt, den kan jag rekommendera. Och jag gillar inte sci-fi-filmer. Den här var mer som en verklig historia. Jävligt verkligt att någon kan klättra på höghus och spruta ut trådar från fingrarna, men ändå...

Jaha, hur som helst.

Typ så tror jag har hänt med Anton. När han vaknade i morse så var han som en annan person. Jag behövde inte tjata. Han åt ordentligt med frukost. Sedan lekte han med lillbrorsan jättelänge. De skrattade, busade, sprang och hade allmänt kul. När jag tog Fabians napp så sa Anton till honom:
-Ska vi kramas? 
- Jaaa! sa såklart Fabian.

Hela dagen var han bara supergo'. Inget krångel med ytterkläderna.

Han åt fyra portioner till lunch och sa sedan att det var jättegott, frågade om han fick gå från bordet, sprang och tvättade sig, kom sen snabbt tillbaks och sa:
-Förlåt, jag glömde ta undan tallriken.
Och så tog han bort den.

Att handla med barnen gick strålande. Det smittade såklart av sig på lillebror, som också blev lugn och go'.

Det var som för länge sen, utan gnäll och med mycket gos. En underbar ledig dag, helt enkelt.

Jag hann till och med fota lite i det fina frostiga vädret.

När jag tänker efter så var Anton som han brukade vara förut. Men som han slutade vara i höstas. Då han blev trotsig. Kanske, bara kanske, att det kanske var då som spindelmannens fiende tog över honom. Ja, så han blev en vilde. Och att han nu har lämnat hans kropp, så att gamla vanliga killen är tillbaka. Jag vågar knappt tro det. Jag kanske inte borde nämnt det, för då är han väl tillbaks imorgon igen - den vilde trotsaren.