När storfiskarn talar om, eller kalas del 2

Jag vet att jag kanske möjligtvis nämnt något litet om att barnkalas kan bli lite för mycket. Prestige från föräldrarna istället för roligt för födelsedagsbarnet.

Men igår var jag och barnen på ett sjukt bra fyra-års-kalas. För både barn och vuxna.

Vi började utomhus, med att gå ner till sjön och ut på isen. Där grillades det korv (i aluminiumburk, direkt på elden, så att korven kokades). Barnen fick lov att hålla sig till oss vuxna, och hålla ögonen öppna så att inte sjö-trollet skulle komma. Efter korven (Anton tryckte två med bröd) så skulle vi lite längre ut på isen för att vittja vakarna om det nappat någon fisk.

På första kroken satt en burk med fiskbullar, på nästa en förpackning med gravad lax. Barnen skattade. Och vi vuxna med.

Sedan började någon skrika att sjö-trollet kom. Och minsann, var det inte ett troll som kom smygandes hundra meter bort vid vassen. Några barn skrek, någon blev jätterädd. Födelsedagsbarnets pappa började springa mot trollet. Som i sin tur blev så rädd att han tappade sin säck och sprang iväg. Anton ropade: -Stick du stygga troll, för du finns ju inte!

Men det var det inte riktigt slut på dramatiken. Vi vittjade två borrhål till och iden sista flög det upp en riktigt stor gädda, nästan på en liten tjej.

Sedan gick vi in för tårta, kaffe och lek. Precis som vilket barnkalas som helst.

Just ja. Om någon undrade vad som låg i säcken, så var det ett stort paket med en massa godispåsar i. Verkligen tur att trollet tappade den där säcken.