Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 22 augusti 2011

Mina pretto-bekännelser börjar här...

Det är så skönt att bo på landet, gå runt i halvslitna kläder med barnmatsfläckar, håret på ända, foppa-tofflor, osminkad.

Visst gillar jag att klä upp mig, måla naglarna, gå till frisören, platta håret, känna mig fin. Men pretto är något som jag inte vill kalla mig.

I mina ögon är det när man hela tiden måste anstränga sig. Visa att man är något. Göra sig till.

Bara laga hemlagad mat till sina bebisar, alltid stryka sina kläder, alltid sminka sig när man ska åka till affären, alltid ha välstädat hemma.

För behövs det verkligen? För att vi ska må bra och känna att vi duger? Detta med att duga är inte det lättaste. Hur vet man om man gör det? Mår man däremot bra av att göra ovan nämnda saker så kan det ju verka klokt i att fortsätta göra så. För mår man inte bra av att ha stökigt hemma så kanske en dammsugning sitter fint. Eller går det ibland att släppa på sina spärrar och kasta sig ut? Våga ha lite stökigt. Våga fisa. 

Få bekräftelse är för mig något annat, som säkert alla behöver, och det får bli ett annat inlägg. Här ville jag bara nosa lite i känsliga/viktiga/fjantiga/knäppa frågor som jag ibland tänker på. Tack för ordet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)