I Sverige verkar det vara en självklarhet att alla som kan amma ska göra det. Det finns ju så många fördelar med amning; barnet får i sig den näring det behöver, det blir mer motståndskraftigt mot... ja ni vet sånt som inte är bra och så har man ju alltid maten med sig. Om du frågar mig så tycker jag verkligen att det är upp till var och en att bestämma hur man vill göra, utan att någon ska döma en för det.
Med Anton så helammade jag utan problem tills han sedvanligt började med smakportioner och sedan fortsatte jag med nattamning tills hans var ungefär åtta månader. Sedan sinade mjölken och han var lika nöjd för det.
Med Fabian började jag helamma. Men det var inte alls lika mysigt med det andra barnet. Anton blev otålig och Fabian kunde inte riktigt komma till ro. Den tiden man förut haft att bara sitta och titta på bebisen som åt och njuta av stunden fanns inte riktigt. Hur nu det kunde komma sig.
Båda mina barn har varit väldigt stora vid födseln och därför krävt väldigt mycket mat. Det är ju både för och nackdelar med det. Att amma varannan timme är kanske inte så lockande, om man vill hinna med något annat. Och det här med egen tid är ju något man kan glömma.
Därför har jag börjat så tidigt jag kunnat med gröt. Ersättning har inte tolererats från barnen.
Nu är Fabian drygt sex månader och äter gröt två gånger om dagen och mat en gång. I natt klockan 01.45 tog jag beslutet att sluta amma. Jag gör det bara på natten (möjligtvis någon gång per dag) och han är så beroende av mig och bröstet att inget annat duger. Men då, mitt i natten, så bet han ordentligt ett par tre gånger på mitt bröst, med sina två söta tandbissar. Ont så in i helvete gjorde det. Då bestämde jag mig, nu får det räcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)