Fler tips för att ladda i mörkret

Eftersom det fullständigt rasade in tips på hur man får energi i mörkret (inte ett svar, haha) så tänkte jag lista några fler saker som man kan ta till när november känns för lång och energin känns lika borta som halva vår nya regering. 

• Sov 

Enklaste tipset! Antagligen behöver du sova lite mer, så gå och lägg dig i tid! Kroppen kan komma ner i bäst sömn innan midnatt och timmarna innan det är därför viktiga.

• Andas och meditera

Det ger mycket mer ny kraft än man tror att stanna upp en stund, andas långa djupa andetag och slappna av i kroppen. Försök att inte tänka på något särskilt utan bara på att du fyller lungorna med massor av ny energi.

• Massera

Hitta någon att massera, som gärna vill massera dig tillbaka. Gör det långsamt och lugnt, så skapar det en massa oxitocin i kroppen som gör att du mår bra.

• Få frisk luft 

En stunds frisk luft piggar upp, särskilt skogsluft. En promenad när det är hyfsat ljust ute är bra att få per dag. 

• Träffa en god vän

Ibland räcker det med att dela segheten med någon man tycker om. Då känns det plötsligt lite bättre.

• Tänk att det är okej

Det GÖR inget om vi är lite trötta. Det är helt okej att inte alltid vara på topp. Herregud, vi kan ju inte alltid vara perfekta!

Behöver du också lite energi?

Denna november! Den suger ur all must ur mig. (Tur man får fylla på med julmust snart. Nädå, den var dålig.) 

Och jag tror inte att jag är ensam om att vara trött och energilös. Vad tusan ska man göra? 

Jag har börjat att äta järn-tillskott. Skulle tydligen börjat med det för någon vecka sen, eftersom man brukar börja med det i vecka 20 i graviditeten. Ojdå. Så det kanske hjälper lite så småningom. Extra järn kan man ju få i sig genom kosten också, såklart. Men det hjälper inte helt när man är gravid. 

Jag tänkte även börja ta D-vitamin, som finns i solens strålar och som vi egentligen behöver året runt. Men nu har ju solen lyst med sin frånvaro. (Nä, får sluta med de här Göteborgs-skämten nu.) Har det ens varit några soltimmar i november? 

(Antagligen har jag B-vitaminbrist också. Ganska vanligt när man som jag inte äter kött. Det kan man också bli trött av. Pillerknaprare är mitt andra namn.)

Vad kan man mer göra då? Om man inte orkar vänta på att en massa piller ska verka? Här kommer kvällens tips:

Sätt på någon bra musik (dansvänlig) som du gillar på riktigt hög nivå i köket. Ta fram lite frukt, grönt och bär och mixa dig en energirik och god smoothie samtidigt som du dansar loss i köket. 

Det här blandade jag:

En stor bit ingefära

En lime

En kiwi

Ett päron

En stjälk selleri 

Lite färsk bladspenat

Ett par blad grönkål

En sked hampprotein (pulver som är proteinrikt, går självklart att utesluta)

En näve svarta vinbär (hade kvar i frysen sen i somras)

Några dl vatten (späd efter tycke)

Mixas länge, eftersom grönkålen är ganska hård och inte så god att dricka om den inte är ordentligt mixad. Idag blev inte drinken grön, eftersom jag la i en näve svarta vinbär. Istället blev det en härligt mörklila färg. 

Jag kan verkligen rekommendera en vitaminsprängfylld grön smoothie såhär i novembermörkret. Det piggar upp! Har du nåt annat bra pigg-tips?

Vad gjorde man innan man fick barn?

Idag vid frukosten är det som vanligt fullt ös i vårt hus. Båda barnen vill sitta bredvid sin pappa och tydligen drog Anton det längsta strået idag. Det finns ingen hejd på Fabians tårar och gnäll. Herregud, att sitta bredvid MAMMA går ju INTE för sig!

Tillslut duger jag ändå och frukosten fortlöper hyfsat friktionsfritt. Men med konstant pratande, förstås. Det blir lätt så med en tre-åring och en sex-åring vid bordet. Allt och inget ska det berättas om. Många härliga monologer spelas upp. Och så alla dessa frågor, förstås. VARFÖR är det si och så? Och minst tre varför får man tillbaka på svaret. 

Hur var egentligen frukostarna innan barnen fanns? Antagligen lite mer stillsamma. Men säkert också lite tråkigare. 

Och vad mycket tid man måste ha haft. Men vad tusan gjorde man av all tid? Lika effektiv som jag är idag tvivlar jag på att jag var förut, i alla fall. För får jag en liten lucka nu så kan det vara mycket som ska hinnas med. 

Men eftersom barnen är lite större så går det ju bra att göra saker samtidigt som de leker. Ja, fram till våren alltså. När det kommer ett nytt barn som ska välkomnas i vår familj och vi får börja om med allt från början. Men kanske, kanske att jag blir ännu effektivare när jag har tre barn. Och lär mig göra ännu fler saker samtidigt. Det är ju faktiskt sådana saker som är bra till ett personligt brev när man söker jobb. Det får jag ha i åtanke inför framtiden. (Men nu är det mer fokus på att vara föräldraledig än att jobba.)

Utan barnen. Vem skulle jag då ta med ut i skogen och plocka kottar och titta på maskar med?

Och vem skulle jag lära hur man rensar svamp?

Och vem skulle ta upp massa onödigt minne i min telefon genom att knäppa onödiga kort, på låt säga, nallar?

Nä, vad gjorde man utan dessa godingar? 

Skrek lite mindre. Tjatade lite mindre. Gjorde lite mer som man själv ville. Men säkerligen skrattade man mindre. Och älskade lite mindre.

"Mamma, jag vill inte vara polis!"

Idag var det dags för årliga "Astrid Lindgren-dagen" på vårt föräldrakooperativ. Då klär personal och barn ut sig till figurer från vår härliga Astrids sagor. En väldigt fin tradition, då de äter Karlsson på takets fyrkantiga köttbullar, letar sockerdricka i Pippis träd, äter sockerkringlor (minns inte var det kommer ifrån), sjunger sånger och gör en massa mer skojigt. 

Förra året var Anton och Fabian utklädda till Kling och Klang. I år tyckte jag att Fabian kunde vara polis igen. (Anton har ju börjat på skolan nu.) Det är ju så smidigt att återvinna utstyrseln. 

Halvsuddigt kort från förra året.

Så han tog på sig allt och tittade sig i spegeln. Då började han storgråta:

- Mamma, jag vill inte vara polis!!! Jag vill vara pirat!!

(Vad tusan, tänkte jag, det här var ju nästan färdigt! Och pirat? Det går ju inte! Men svarar såklart:)

- Du behöver inte vara polis om du inte vill, vännen. Men pirat? Det finns väl inga pirater i Astrid Lindgrens sagor?

- Jo, Pipps pirater!

- Okej då, du får väl vara pirat. (Det var ingen idé att ta fajten. Han hade bestämt sig. Och det hade vi ju ändå grejer för hemma. Men det blir inte riktigt lika bra som Klang...)

När vi bytt om så åker vi iväg till dagis. Jag märker att Anton saknar den här dagen och gärna skulle klätt ut sig och följt med. 

När vi kommer in på dagis utropar personalen:

- Men titta, här kommer ju Sjörövar-Fabbe!

Såklart. Det var ju det vi tänkte hela tiden. Eller nåt. 

Att ha kommit halva vägen

Ja, nu är jag halvvägs i graviditeten. Några milstolpar är avklarade, tex själva grejen att bli gravid och verkligen få det där strecket på stickan. När min man väl gick med på att vi skulle försöka få ett barn till så kändes det som en evighet innan det hände. Även om det gick relativt snabbt.

Och så har jag klarat av den jobbiga perioden med enorm trötthet och illamående. Fy för den! När man var mitt inne i den så kändes det som om den aldrig skulle gå över. Jag trodde nästan att jag aldrig skulle få lust och ork att laga mat och baka igen. Men tack och lov så gick det ju över, efter fem jobbiga veckor. 

Det är också en grej det där med när man "får" berätta det. Släppa bomben, liksom. Enligt nån slags kutym så ska man ju vänta till efter vecka 12, för då har risken för missfall minskat rejält. Men vad gör man när det redan syns vid vecka 9 då? Med tredje barnet så lovar jag att det gör det. 

Vår familj och våra närmaste vänner fick reda på det direkt vi visste. Varför inte dela den fantastiska nyheten med dem man älskar, tänker jag! Men vi väntade till slutet av vecka 10 innan vi blev lite mer öppna med det. Jag hade ändå mått så illa, så ett missfall kändes väldigt långt borta då. (Att man mår illa brukar ju betyda att många hormoner är i rörelse och att barnet därmed rotat fast sig.) Vid slutet av vecka 11 var det absolut ingen hemlighet mer (inklusive för barnen). Och det var skönt, tycker jag. Men jag kan förstå att flera säkert rynkar på ögonbrynen åt det. "Ska man inte vänta till slutet av vecka 12?" Äsch, hade det inte blivit något barn så hade omvärlden ändå förstått att något var fel, och då kan det väl vara lika bra att de vet varför man är ledsen. Det syntes ju ändå på magen...

Sedan kom väntan på ultraljudet. Väntan på det första riktiga beviset på att barnet mådde bra i magen. Och informationen om att det bara var ett barn där. En lättnadens suck, må jag säga!

Nu är det en period av hyfsat behändig mage och härliga drömmar om en bebis. Den bästa perioden, säger många. 

- Du strålar! Har jag fått höra! 

Det enda som jag tycker strålar är mina röda finnar. För det här med vacker hy verkar min kropp inte ha förstått... Snarare sämre hy och risigt hår. Men vad är väl en bal på slottet. Jag mår åtminstone bra, och det är ju huvudsaken. 

Min mesta pepp inför förlossningen får jag på mina yoga-tisdagar. De är fantastiska! Jag längtar verkligen till förlossningen nu. Men det får jag skriva mer om en annan gång. Nu ska jag gå och äta något. Måste ju se till att äta för två. (OBS, det var ett skämt! Är så trött på det skämtet. Är det egentligen någonsin roligt?) Knäckemacka och ett glas citronvatten. Bra crawings, va!?

Fabian spekulerar kring hur bebisen ska födas

- Mamma, jag vet hur bebisen kommer ut ur magen. Den tar sina ben, ställer sig upp i magen, och går ut.

Jorå man tackar. Om det vore så enkelt.

Gräset är inte alltid grönare

Okej, ibland har jag fel och då erkänner jag det. 

Min man tyckte nämligen inte att det räknades som lyxig egentid att ligga ute i leran vid nollgrader och mörker för att byta mina däck. Konstigt nog. 

Han sa att han kunde tänka sig att göra många andra roliga saker. Hellre vara med barnen till exempel. 

Så förlåt älskling! (Även här. Kände att du kunde få lite digital upprättelse också.) Bara för att det kändes så för mig just då så betydde det inte att gräset var grönare. Tydligen. Jag hade fel. (Du kan vänta dig en fin kompensation.)

Jag fick inte byta däck i år...

Jag undrar vad det beror på? Min man nämnde två anledningar:

1. Jag är gravid. (Feg anledning. Men visst, det räcker väl med ett däck runt magen...)

2. Det gick väl inte HELT strålande sist. (Inte alls, kanske man kan säga, om man är min man. Men vadå, nu kan jag ju det!! Jag kunde väl inte hjälpa att jag var för stark. Okej, det blev kanske för dyrt. Det kan ju vara en anledning.)

Så nu ligger han därute i mörkret och är manlig. Medan jag får tas med två galna barn.

- Nej, ni FÅR inte spela boll i hallen! Snart kommer något gå sönder eller så kommer någon göra illa sig.

- Nähä!

30 sekunder senare vrålskriker Fabian för att han, just det, gjort illa sig.

- Gå in på era rum nu och städa istället! Så får ni se på TV sen!

30 sekunder senare vrålskriker Anton för att lillbrorsan kastat en stenhård boll i hans ansikte.

ORKA! 

Jodå. Men jag är mycket hellre här och myser med barnen (dvs reder ut krig) medan du byter däck i mörkret (dvs får egentid där ute). 

Ynklig som en urvriden disktrasa

Äntligen börjar jag få tillbaka orken igen, men igår var jag inte kaxig. Hade antagligen fått i mig något som min kropp inte gillade för hela lunchen hamnade i toan. (Kroppen reagerar direkt om den får i sig något som inte är bra för bebisen. Med ett klart förbättrat luktsinne brukar det gå att stoppa lite tidigare dock.) Sedan var det liksom som att någon kramat ur min sista energi. Bebisen i magen tar fortfarande all näring och energi som den behöver och det blev liksom inget kvar till mig. 

Min snälla man hämtade barnen på skola och dagis och tog med dem till mina föräldrar så jag skulle få lite lugn och ro. Vila fick jag, men ingen näring i kroppen, eftersom jag inte orkade ta mig något ordentligt att äta. En kraftansträngning gjorde jag och fixade lite havregrynsgröt, men det räckte liksom inte. Energin var slut. Totalt. 

Idag har jag tvingat mig att få i mig näring och nu känns det bättre. Men jag är väldigt glad för att jag varit hemma idag. Och bara gjort sånt som jag aldrig annars kan. Låg och sov i sängen hela förmiddagen. Sedan kollade jag på lite serier på TV. Tog en skogspromenad. Och har nu hämtat barnen. 

Skulle vilja ta nåt supermedel som gör mig pigg igen och full av energi. För jag är fortfarande trött. Lite för trött för att orka med två barn kanske. Men jag gör mitt bästa. Tvi för att bli sjuk när man har barn som tar energi. Eller är gravid. Men plötsligt så känner jag hur bebisen sparkar i magen. Och då fylls jag av kärlek, obeskrivlig kärlek. Jag klarar mig nog ur det här också.

Lördagens lärdomar - det finns alltid en baktanke

Efter fyra dagar själv med barnen så orkar jag inte bry mig så mycket om att de inte riktigt gör som jag säger. Orkar liksom inte ta alla fajter. Visst, bråka ni bara. Mamma bryr sig inte om ni slår varandra. 

Men så plötsligt händer det. Anton ska bestämt göra iordning sin EGEN kvällsmat. Pålägg tar han fram och brer så fint med smör på mackan. Päronet sköljs och vatten hälls upp i glas. Sedan plockar han undan allt själv. Ställer till och med in i diskmaskinen. Hjälper Fabian att ställa in sin disk. Börjar sedan, självmant, att städa. 

Jag och mannen sitter i soffan och tittar på handboll. Medan barnen städar i huset. Självmant. Jag är i chock. Vad tusan hände här?

- Finns det något mer vi kan göra, frågar Anton?

- Ska jag plocka undan din öl, pappa? Frågar Fabian. 

Anton viker ihop filten i soffan. Skorna står på rad, efter storleksordning, i hallen. Inga leksaker så långt ögat kan nå. Hur är det möjligt?

- Vi städar nu så vi får höra en längre saga, säger Anton. 

- Vad bra, säger vi!

- Och när jag hjälpte till tidigare idag så fick jag ju en krona mer i veckopeng, säger Anton. Så jag tänkte att om jag hjälper till så kanske jag får mer veckopeng nästa lördag också.

Det fanns alltså en baktanke med det hela. Tänkte väl det. Men jag bryr mig inte om baktanken. Hjälper de till så här bra så kan han gärna få någon extra krona i veckopeng. Mycket billigare än vilket Rut-avdrag som helst. 

Ja, plötsligt händer det. Återstår bara att se hur länge det hänger i. Jag gissar på max en dag.