Ynklig som en urvriden disktrasa

Äntligen börjar jag få tillbaka orken igen, men igår var jag inte kaxig. Hade antagligen fått i mig något som min kropp inte gillade för hela lunchen hamnade i toan. (Kroppen reagerar direkt om den får i sig något som inte är bra för bebisen. Med ett klart förbättrat luktsinne brukar det gå att stoppa lite tidigare dock.) Sedan var det liksom som att någon kramat ur min sista energi. Bebisen i magen tar fortfarande all näring och energi som den behöver och det blev liksom inget kvar till mig. 

Min snälla man hämtade barnen på skola och dagis och tog med dem till mina föräldrar så jag skulle få lite lugn och ro. Vila fick jag, men ingen näring i kroppen, eftersom jag inte orkade ta mig något ordentligt att äta. En kraftansträngning gjorde jag och fixade lite havregrynsgröt, men det räckte liksom inte. Energin var slut. Totalt. 

Idag har jag tvingat mig att få i mig näring och nu känns det bättre. Men jag är väldigt glad för att jag varit hemma idag. Och bara gjort sånt som jag aldrig annars kan. Låg och sov i sängen hela förmiddagen. Sedan kollade jag på lite serier på TV. Tog en skogspromenad. Och har nu hämtat barnen. 

Skulle vilja ta nåt supermedel som gör mig pigg igen och full av energi. För jag är fortfarande trött. Lite för trött för att orka med två barn kanske. Men jag gör mitt bästa. Tvi för att bli sjuk när man har barn som tar energi. Eller är gravid. Men plötsligt så känner jag hur bebisen sparkar i magen. Och då fylls jag av kärlek, obeskrivlig kärlek. Jag klarar mig nog ur det här också.