Är du också en duktig tjej? Och så lite tankar om egoism ochuppmärksamhet

Människan är i naturen ganska egoistisk. Vi ser till oss själva i första hand. Och vår världsbild kretsar kring oss själva. Vilket ju är ganska förståeligt. Det är ingen lätt sak att fullt sätta sig in i någon annans liv.

När jag fick barn var jag 26 år. I dagens mått mätt en ganska ung mamma. Men självklart kände jag mig väldigt vuxen och mogen. Och det tror jag att jag var också. Men jag har växt otroligt sedan jag blev mamma. 

Nu är jag mycket lugnare och tryggare i mig själv. Och jag vet att det viktigaste i mitt liv är mina barn. Inte jag själv. Jag kommer ganska långt ner på priolistan. 

Och visst, ibland borde jag nog tjäna på att prioritera mig själv lite högre. Men det är inte alltid så lätt. Jag är till naturen omtänksam och duktig. Alltså jag ställer upp och hjälper gärna till om någon behöver hjälp. Jag tänker på mig själv i sista hand när det gäller att tex få mat i magen.

För någon vecka sen så fick jag massage av fina Maria och hon sa att jag var väldigt spänd hela vägen. 

- "Du är en sån där duktig person va?" Sa hon. Inte som något elakt utan mer som ett påpekande. Eller konstaterande. 

- "Ja kanske det", sa jag. 

När jag rest mig från massagebänken så började jag vika ihop handduken och filten som jag haft över mig. Helt normalt, tycker jag. Men då sa Maria:

- "Låt det där vara, det tar jag hand om! Det är precis det där jag menar med att du är duktig! Du behöver inte alltid vara så duktig, vet du!"

Då kände jag mig väldigt träffad. Och utläst. Men samtidigt lättad. Hon hade ju rätt. Jag behöver inte alltid vara fröken duktig. 

Ja, för den duktiga tjejen är jag nog. Men jag tror det är ganska vanligt bland oss kvinnor. Är inte du också duktig?

Däremot har jag inget behov av att känna mig duktig. Alltså att andra tycker jag är duktig. 

Många föräldrar har nog ett stort behov av att andra tycker deras barn är duktiga. Att de uppför sig bra. Att de börjar gå tidigt. Att de säger tack för maten. Att de är söta. Duktiga på att spela fotboll. Ja, eller vad det nu är som man själv anser klassas som bra. 

Sånt kan jag bli rätt trött på. Att man lever ut sig själv genom sina barn. Att man tror att man själv är en bättre människa bara för att ens barn ser söta ut på kort. 

Jag var på BVC med Fabian i veckan. 2,5 års kontroll. Då ska de se att barnet hänger med i talet, växten och utvecklingen. Sköterskan frågade snällt vad det var som hon höll upp ur en väska. Fabian sa inte flaska. Inte ett ord. Han kan vara väldigt blyg i början, men sedan brukar det alltid lätta. Så jag lät henne försöka locka fram hans prat. Som ju kom efter en stund. I massor. 

Jag tror det är ganska vanligt att man som förälder försöker ursäkta sitt barn direkt som det inte gör som det borde. 

- "Men Fabian, du kan väl visa vad duktig du är på att prata. Du som brukar prata så mycket." 

Så sa jag givetvis inte. För det är ju bättre om det får ta den tid som behövs. De slutsatserna kanske jag inte drog efter barn nummer ett. Då var det nog viktigare hur barnet agerade. 

Trots att jag är så pass duktig så har jag inget behov av att visa att mina barn är bra. Jag vet att de klarar det så bra själva. 

Däremot vill jag gärna skryta lite med all svamp vi hittade i skogen idag! Ikväll blir det biffar av fårtickor med kantarellsås och egen potatis!

Sen kan man ju undra hur det egentligen ligger till när jag säger att jag inte har något bekräftelsebehov genom mina barn. Och ändå så visar jag en massa söta kort på dem. Men det beror nog på att de är så söta, så att det liksom bara blir så. 

Och trots att jag inte har behov av att verka duktig så skriver jag i min blogg om hur jag lever mitt liv. 

Kanske det inte är samma sak. Eller så är jag lika mänsklig som alla andra. Bekräftelse vill vi alla ha. Det är en av människans starkaste drivkrafter. Förutom att vi är ego. 

Huvudsaken att vi själva är medvetna om oss själva och hur vi reagerar. Allt kanske inte är bäst. Men om man är medveten om det så går det ju att förändra. 

Och så måste man vara medveten om andra. Att det finns andra. För alla lever ju sina små liv i sin egen bubbla. Barn lever verkligen i sin egen bubbla. Men det är mina barn jag kan tacka för många olika insikter och de har gjort mig till en bättre människa. Trots att de nog inte gjort mig mindre duktig. 

Sorgen som vill dansa bort

Kände mig sorgsen och frustrerad. Kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Det började igår eftermiddag. Jag hade inget som helst tålamod med barnen. Eller med mig själv. Jag hade bara lust att lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.

Men det funkar ju inte riktigt så i livet. Inte om man, som jag, är en duktig tjej. (Får utveckla detta senare, i ett senare inlägg. Men det är inte direkt av godo.) Eller har barn att ta hand om. 

Efter lite träning kändes det bättre. Men idag kom klumpen återigen när jag läste att Kristian Gidlund gått bort. Jag antar att det är fler som följt hans blogg och också är ledsna med mig. Och så läste jag i Rapport till Vänfors om sorgen efter en saknad far. 

Tårarna vill ut förbi mina ögonlock. Jag gör mitt bästa för att inte storgråta. Konstigt, jag känner inte ens dessa personer. Men ibland kan en text trollbinda mig. Och ibland är jag liksom extra mottaglig för att ta in andras känslor. Sympati. Kärlek. Ilska. Glädje. Vissa dagar suger jag åt mig mer av min omvärld. 

Vill inte sitta på kontoret och vara ledsen. Eller dela fikarum med en massa frågor. Går till Espresso House. Beställer en stor latte och en smörgås, sätter på Spotify i öronen och försöker jobba. 

Men tårarna och känslorna finns där. Ibland för nära. Sakta fuktar de mina kinder. 

Då börjar 'Scouting for girls' med låten 'A new day'. 

Den känns så träffande. Texten. Och melodin. Jag vill bara ställa mig upp på caféet och dansa. Dansa kroppen glad igen. Röra varje kroppsdel till musiken. (Tack för introduktionen av frigörande dans, Yogainstitutet!) Dock tror jag inte att jag gör det. Att ställa sig upp och svänga höfterna på ett alldeles vanligt café i alldeles vanliga Sverige skulle nog vara lite att gå över gränsen. 

Men det hade varit roligt att se allas reaktioner. 

Nu känner jag mig i alla fall bättre. Fick känna musiken inom mig. Fick skriva av mig lite här. Ska fortsätta med min kaffe och boken som ger mig lösningen på effektivitetsparadoxen. Tack för att du lyssnade!

Att handla med 2,5 åring

Jag och Fabian har börjat en liten måndagstradition. När brorsan går på barnjympa så åker vi och storhandlar. Jag har skrivit förut om hur olika jag beter mig när jag handlar ensam mot när jag handlar med barn. Så det tänkte jag inte älta igen.

Men däremot så tänkte jag skryta lite om hur duktig han har blivit på att hjälpa mig. Så fort som brorsan är med så blir det lätt en massa bus. Men ensam så hjälper han mig att välja varor, plocka ner från hyllan, scanna in dem och lägga i vagnen. 

Detta kräver självklart en sjujäkla stor portion tålamod. Men brukar funka fint. 

Mycket beröm och bekräftelse får han av mig under handlingen. Och även om jag bestämmer de flesta varor (tex att vi ska välja de ekologiska varorna) så får han plocka ganska mycket själv. Det blir ju så mycket roligare då. 

Och så är det ju såklart jätteskoj att få styra bilen. 

Jag fick en flash-back hur det var för två år sen. När Fabian var liten bebis och vi skulle handla. Då var påfundet självscanning guld värt. För plötsligt började han skrika för att han var hungrig/sugen. Då var det bara att scanna ut och betala och sätta sig utanför och amma. Eller lämna vagnen i affären och komma tillbaks igen när han fått mat. Det var ett antal svettiga stunder kan jag säga. 

Men det känns som en evighet sen. Nu ät det största problemet att han inte vill gå ur taxin. Tiden går. 

Sommarblommor bort, välkommen hösten!

Idag spenderades förmiddagen tillsammans med barnen och deras mormor i skogen. Det blev (självklart) pick-nick, bärplockning och kurragömma.

När barnens munnar var lilarosa av alla blåbär och deras små ben trötta av allt springande och cyklande så åkte vi hem till min mamma och lagade grönsakssoppa och gräddade våfflor. 

Även fast regnmolnen hängde tunga så ville jag fortsätta vara ute. Jag lämnade barnen hemma (hos deras pappa, som nu vaknat efter gårdagens fest) och åkte och köpte in nya höstblommor. 

Jag hade tröttnat på mina överblommade sommarblommor. De såg för sorgliga ut. 

Sedan hjälpte barnen mig att plantera nya blommor, sopa utanför huset och plantera in alla kryddor (som stått i en balja utanför farstun). Och såhär höstigt blev det. 

Trots att regnet öste ner så fortsatte vi att fixa ute. Anton och jag var helt blöta i håret av allt regn när vi var färdiga. Så vi gick in och tog en varm dusch tillsammans. Sedan kom mannen och Fabian med pizza. Och så njöt vi i soffan i uterummet medan regnet smattrade mot verandagolvet. 

Välkommen hösten!

Fixardag på föräldrakooperativet

Två gånger om året har vi Fixardag på Föräldrakooperativet Ulvarna. Det innebär att alla barn, tillsammans med sina föräldrar och syskon träffas på dagis för att fixa både inomhus och utomhus. Eftersom det är vi föräldrar som kooperativ som äger byggnaden så är det extra roligt att göra iordning lokalen.

Dagiset är en gammal missionskyrka och renoveringsbehovet finns alltid. Det går alltid att göra saker lite bättre. Men lokalerna är oerhört mysiga och inte så typiskt tråkiga som förskolor och skolor kan vara. Här kan barnen finna kreativitet och uppfinningsrikedomen är oftast stor. 

Personalen får komma med idéer på vad de vill att vi ska göra på fixardagarna, och så tar vi föräldrar gemensamt beslut kring hur mycket som hinns med. Jag tycker det är härligt att få utveckla barnens miljö där de vistas dagligen.

Idag hade vi höstens Fixardag och det hanns med en hel del. Det finaste var helt klart Christinas äppelmålning i hallen. Väggen var fläckig och behövde få ett lyft, så vi tyckte att en målning kunde passa.

Det bästa med dessa fixardagar är att alla är välkomna och hjälper till med det som man vill och kan. Det är så roligt att träffa alla barn och hinna prata med föräldrarna. 

Under dagen är det barn överallt och vi hjälps åt att hålla ögonen på barnen. Några barn hjälper till. Några leker. Jag tycker det känns väldigt bra att barnen får många vuxna förebilder och att man kan säga åt varandras barn om de gör något som verkar fel. 

Man är oftast väldigt trött men lycklig efter dessa dagar. 

Här diskuteras hur vi ska få bort allt ogräs och
vad vi egentligen ska göra med grusplanen.

Sandlådan krattas.

Jag målar. En av mina favoritsysslor.

Tips på hur du får en mysig dag att kännas stressad

Att jag aldrig lär mig.

Igår hade jag en hel del grejer att fixa med. Det skulle dammsugas, toaletter skulle städas, mat handlas, middagsbuffé skulle lagas. Och så skulle vi åka in till stan för att äta lunch hos goda vänner, som ville fira mig lite i efterskott. Och så skulle jag fotas till ett eventuellt anbassadörsskap (skriver mer om det sen, om det inte bara blir eventuellt). 

Trots detta packade schema så skulle jag lik förbannat dra med barnen ut på så kallad "avslappnad stund" i skogen. Pick-nick. Leta svamp. 

Att jag aldrig lär mig. Det blev ju inte ett dugg avslappnat. 

En lätt tidspressad mamma, som tillslut skriker åt barnen som bara vill busa. Bara vill vara som barn brukar vara. Men mamma har andra planer. Nu är smörgåsarna färdiga och ni måste klä på er. Nu. Här ska bli kvalitetstid i sköna skogen. 

Vi hinner vara där i ungefär en halvtimme. Sen måste vi ta långa benet före hem. Så att vi hinner med allt annat roligt som ska göras. 

Varför? Till vilken nytta, Maja. Det resulterar bara i att jag känner mig smått stressad hela dagen. 

Men det var ändå en trevlig stund med fina vänner mitt på dagen.

Och med familjen på kvällen. 

En buffé slängde jag ihop också. Med skivad potatis i ugn, ugnsrostade rotfrukter och fetaost, indisk linsröra, zucchini- och sellerikräm och sallad. 

Trevlig helg på er! Idag står Fixardag på dagis på schemat. 

Stannar upp på en torsdag kväll

Och njuter av livet! Bara jag och älskade Fabian hemma. Vi kokar en stor gryta med bönchili och njuter av att vi nu har helg.

När han får hjälpa till i köket så är det mycket roligare att äta sen. 

En god middag och ett glas vin som avrundas med en cappucino, toppat med en underbar son och solsken. Vad mer kan man önska sig? 

Jag stannar tiden för en stund och bara känner efter. Hur allt känns. Lycka. Den här stunden, här och nu, kommer aldrig igen. Fabian 2,5. Min solstråle. 

Hur gör du för att stanna upp i livet?

Ibland känner jag att jag bara springer på. Framåt ibland. Bakåt ibland. Men alltid åt ett annat håll. Okej, nu kanske du tänker att jag är lite väl influerad av det handbollspass jag nyss kommit ifrån. Men jag menar i livet.

Det är snart mitten av september redan. 2013! Det går liksom i 120 och jag glömmer stanna upp. "Men skynda er då ungar, vi måste komma iväg nu. Du får titta på skalbaggen en annan dag." Jag har dock blivit mycket bättre på att stanna upp och njuta. Låta barnen upptäcka och tänka att "äsch, det gör inget om jag kommer lite senare till jobbet. Det är ju trots allt nu som räknas." 

Men för att komma ihåg att stanna upp så behöver jag mitt andrum. Jag behöver tid för mig själv. 

Förut var ju det mycket lättare. Innan jag blev mamma. Då kunde jag göra lite som jag kände. Men med två små barn så är de lugna stunderna färre och mycket mer värdefulla. 

Ett sätt för mig att hämta energi, så att jag orkar vara lugn i mig själv när det känns som om allt stormar runt omkring, är att vara ute i naturen. Gärna gå eller springa i skogen. Eller bara vara ute i trädgården och fixa. På senare tid har jag också funnit ytterligare ett sätt. Yoga. 

Att få göra en stunds yoga ger mig oerhörda krafter och ett inre lugn som är ovärderligt för mig. Därför uppskattar jag extra mycket min nya, underbara yogamatta i ull som jag fick av min kära make på min födelsedag. (Då tänker jag också att i presenten ingick mycket egen tid då jag får möjlighet att göra yoga.)

Igår provade jag den för första gången. Kärlek vid första ligget. 

Vilket sätt man än har för att hämta ny energi så tror jag att det är viktigt att man försöker ta sig den tiden. Att kunna rensa bort allt brus som finns i vardagen. 

För vem tackar dig när du är gammal och inser att du har stressat dig igenom ditt liv? Inte njutit av varje dag. Av fjärilen som flyger från blomman och sätter sig på armstödet på stolen bredvid dig. Av barnens skratt och upptäckarglädje. Av lyckan när ditt barn lär sig att prata. Av att få vara frisk. 

Speciellt med små barn så är det viktigt att kunna njuta av stunden. För att få se sitt barns utveckling är något alldeles speciellt. Och inget som kommer igen. 

Hur gör du för att stanna upp?

Okej, en aktivitet är väl okej!

Idag började Anton på gympa. 45 minuter med lek, spel, klättring, hoppning och gud vet vad i en liten gymnastiksal. Som barnen säkert tycker är hur stor som helst.

Innan fick han packa en liten väska med mockasiner, vattenflaska och svettband. 

Det kan bli så att måndagar blir Antons bästa dag, för han var helt lyrisk när han kommit hem och skulle berätta vad de gjorde. 

Han ställde sig upp i sängen och visade att han kastade bollen så hääär högt:

Jag kan erkänna att jag varit aningen skeptisk till alla aktiviteter som barnen tydligen måste gå på. Men det går ju inte annat än att smälta när sonen blir så där glad. 

Jag är än så länge väldigt glad att det bara är en kväll i veckan. Men jag antar att detta bara är början. 

Födelsedagsfirande

I helgen har vi firat tre födelsedagar. Jag känner mig totalt slut.

Även fast en av dem var mina och jag då fick sovmorgon och frukost, sång och presenter på sängen. 

Det totalt sluta kan bero på en sjujäkla fest i fredags, festival i Falun på lördag dag, delat hus med femton kollektivister, min familj och hundra kursdeltagare hela helgen. Eller så är det bara en kombination av för lite sömn, on the road med två kids sen i torsdags och firande hela helgen. Eller många intryck och möten. Ja ni fattar, fullt upp. 

I fredags firade vi min bror som blev trettio år! (Och han är min lillebror. Hur gammal börjar jag bli?) Vi (jag, barnen, mannen, mamma, syster och så småningom min pappa) överraskade honom när han och hans tjej kom hem till sitt rum i kollektivet utanför Falun. Det blev mycket sång, dans, mat och vin. Och svampplockning. Hela långa helgen. 

Och som det var förut är det inte längre, kan jag bara konstatera. Efter en rolig festhelg så kan man inte bara åka därifrån och få det lugnt och skönt. Komma hem och lägga upp fötterna på bordet. Njuta av att vara hemma i stillheten. 

Nej. Barnen hänger liksom med. Hem. Och om de får slut på energi så är inte direkt deras önskan den samma som min. Nej. Gnäll och skrik och härj är nog ord som passar bättre. Sånt hänger liksom med hem. För resten av livet. 

Och det är inte det att barnen inte varit fantastiska hela helgen. För det har de verkligen varit. Förutom när det gäller det där med att ta sovmorgon. Hallå, vi var uppe sent igår. Sov! Nähä, inte det. Okej, men då kör vi på i 120 igen då. Fast vi är trötta bakis-föräldrar. 

Men det går inte att säga annat än att det varit en fantastisk helg och födelsedag! Eller vad sägs om en födelsedagsmiddag med elva rätter?

En tradition att hålla i liv!