Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

söndag 30 augusti 2015

Om att bli storebror

Det här med att få ett småsyskon är ju olika känsligt beroende på fas i livet och olika individer. För vissa blir det väldigt jobbigt att inte vara universums medelpunkt längre. Framförallt kanske att få känslan av att förlora sin mamma. Åtminstone för en stund.

Man kan ju tänka sig själv hur det skulle kännas om ens livs kärlek plötsligt en dag träffade en annan. Om det fanns en ny person som blev dens nummer ett. Klart jobbig känsla. Så jag tror inte man ska ta detta med syskonkris alltför lättvindigt. Barnets känsla är alltid äkta och på riktigt för barnet. Och då betyder det att även vi vuxna måste ta det på allvar. Men det finns ju olika grader av det hela.

Jag har hört om barn som varit elaka mot sina småsyskon. Och barn som varit elaka mot sina föräldrar. Antagligen för att få uppmärksamhet. För att kunna få den där kramen som man saknar så. 

Även fast vi föräldrar tycker att vi kramas för fullt.
Såklart jobbigt för föräldern också. Men något som måste hanteras. Liksom många andra kriser i småbarnsåren.

Våra barn då? Såhär några månader efter att de fått ett litet småsyskon kan jag bara konstatera att de fullkomligt avgudar sin syster. Inte minsta tillstymmelse till avundsjuka eller irritation. De vill krama, pussa, mata, hålla och visa upp henne. För alla.

Kanske beror det på att de redan har varandra. Eller att hon är tjej och de killar. Eller att det är några år emellan. Kanske är det en blandning. Hursomhelst så är det oerhört härligt att se deras kärlek till henne. Det är ju mycket lättare för oss att också kunna visa vår kärlek till henne då. För hon är älskvärd. Och grabbarna är fantastiska storebröder.

Jag har en syster som är 1,5 år äldre än mig och en lillebror som är 2 år yngre. Jag kan inte minnas om jag tyckt det var jobbigt att bli storasyster. (Men det kanske mina föräldrar bättre kan svara på.) Men så tidiga minnen kanske inte hänger kvar? Så har du dåliga erfarenheter av detta så är det nog inget som barnet mår dåligt av längre fram, det kan vi väl konstatera? 

Vad har du för syskonerfarenhet?



2 kommentarer:

  1. Så härligt det låter, här har vi två bröder som ständigt bråkar, skvallrar på varandra och skäller på varandra. Men när vi inte ser, så kramas dem och lillebror säger till store bror att han älskar honom ;)

    Fin dag till dig
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu skrev jag ju inget om sönerna, kom jag på... Men här hemma är det också bråk och slagsmål mellan våra killar alltsomoftast. (Är det nåt typiskt för killar?) Och när Anton fick en lillebror så var han ganska elak mot just mig kommer jag ihåg nu när jag tänker efter.
      Så allt har väl inte varit toppen. Men just med Clara så är det väldigt lätt och mysigt! Och det är ju alltid trevligt! :-)
      Ha det fint, stor kram!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)