Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 17 mars 2015

När det rinner över

Barn är ju underbara. Men det finns verkligen INGEN man kan bli så arg på som sina barn. Det visste jag inte innan jag blev mamma, men HERREGUD vad förbannad man kan bli på sina barn. Nästan så att det är otäckt. Jag säger inte att jag skulle gå så långt som att skada dem, jag säger bara att jag förstår de som gör det. Skakar sina barn. Eller slår dem.

För det ska gudarna veta att ibland får man lust till det.

Även om spärren givetvis finns där, så att jag aldrig skulle göra det. Lika som min spärr finns att jag ALDRIG skulle köra berusad. Eller aldrig kasta en tallrik i golvet. Eller aldrig ta droger. 

Så jo, jag har mina spärrar, som jag är uppväxt med, oroa er inte. Jag ska inte börja bekänna barnmisshandel här på bloggen, haha.

Men igår blev jag SÅ FÖRBANNAD på vår yngsta herre, som jag aldrig blivit förut. Det var nästan läskigt. Mina känslor bara svällde över och alla gravidhormoner hoppade fram på en gång. Jag tänkte att "det här MÅSTE jag faktiskt blogga om". Det är liksom min skyldighet till Majas bekännelser. För om jag inte bekänner det som händer även i de jobbiga stunderna, så är min blogg precis som alla andras. Som bara flashar med det glassiga, härliga livet. Åååh så puttignuttigt det kan vara. Och härligt och underbart. Eller bedrövligt jobbigt, när man inte alls vet om man gör rätt.

Jag vet inte om ni orkar höra den långa storyn. Men den handlar om en son som vägrar lyssna, på det mesta. Han lyssnar på det han vill lyssna på, rättare sagt. Och igår sprang han iväg till en kompis fast han inte fick. Har man inte lyssnat när man är hemma och inte heller lyssnat när man följt brorsan till kompisar dagen innan så ligger man inte på plus. Då får man ta det och stanna hemma.

Men som om han lyssnade. Jag fick rulta iväg efter honom med foppa-tofflor i lervällingen  och magen i högan sky. Skrikandes. Så himla charmerande, eller hur. Tur att vi bara har ett par gamla pensionärer som närmaste grannar, som förhoppningsvis inte hörde, haha. Det jobbigaste var att han bara sket i att lyssna på mig där på vägen också. Så tillslut fick jag dra hem honom, så gott det gick. Jag får inte bära honom, det är för tungt för min mage och mina åderbråck.  

Men han sparkade och fäktades och kom loss. Och sprang iväg igen. Ut på vägen utan att se sig om. Och jag efter. Fick tag på honom och lyfte upp honom.  Bar honom in. Han slog mot magen och skrek. Jag fick in honom i hallen och låste dörren. Då sprang han, med sina leriga stövlar, den lille sluge rackaren, genom hela huset till groventrén och ut genom andra dörren.

Jag hade fan inte en chans. Och så gör man inte. Kollrar bort sin mamma. Jag som annars brukar vara mycket snabbare än honom hade liksom inget att sätta emot.

Så vad gjorde jag? Sprang/rultade ut på vägen igen och använde mitt enda vapen -  min röst. Jag skrek och grät och svor. (Bergis skyldig svärordsburken femtio spänn eller nåt...) Och den här gången stannade han upp. Anton, som fått lov att gå till en kompis och som gick på vägen en bit fram, började gråta. Fabian blev nog bara chockad. Vad höll mamma på med? Det verkade ju på riktigt som om hon bröt ihop. Mitt där på vägen. Grät och skrek och bar sig åt. Gav upp fighten. Samtidigt som hon också vann den. Skulle barnet dö i magen nu? Chockade söner.

Men jag kände mig lugnare nu. Han lyssnade. Båda barnen följde mig hem. Jag kände att all kraft rann av mig. Hade jag precis halvsprungit? Det kändes som om bebisen ville komma ut. Och som om mitt bäcken bara ville vittra sönder och inte hålla ihop min höft längre. Och som om tårarna aldrig ville ta slut. Inte snoret heller, för den delen.

Ja sen pratade vi. Eller jag snörvlade väl mest. Tillslut kom min man och han krävde såklart ett förlåt från Fabian. Jag var ledsen. Över hur allt blev. Över hur han gjorde men mest över hur jag reagerat. Att stå på gatan och gråta som om världen gått under. Det kom ju inte ens en bil, för att göra historien lite häftig.

Men jag kände mig så hjälplös. Jag har mina spärrar att aldrig slå någon. Jag hoppas att mina barn också lär sig sina spärrar. Som de får med sig hemifrån. Men då måste man först börja med att lyssna på sina föräldrar. Skitunge.

Så nu försöker jag kompensera upp att jag inte kunde sansa mig igår. Att jag lät det rinna över. Bjuder barnen på bullar i solskenet. Jag vet inte om det gör mig till en bättre eller sämre mamma. Men sånt är livet. Trevlig tisdag, på dig!

12 kommentarer:

  1. Vad jobbigt att läsa... Pga igenkänning. Hur man hamnar där och ilskan och frustrationen bara tar över. Det kunde man inte föreställa sig innan man fick barn som sagt! Och sedan ledsenheten och besvikelsen på sig själv, usch usch. Ja, de flesta hamnar bog där någon gång och som tur är har väl de flesta våra spärrar. Jag tröstar mig mig att jag en gång läst en barnpsykolog mena att det
    R nyttigt för barn att se sina föräldrar "tappa det" någon gång, för empati och medkännande och för förståelse av att alla människor har sina gränser som man behöver respektera.

    Kram på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter ju skönt att en barnpsykolog sagt så, och att fler verkar varit med om det. Även om man kan önska att de kunde lära sig empati utan att mamman går helt crazy, haha... Men man är väl bara människa! Tack för din kommentar, kram Maja!

      Radera
  2. Tack! Det betyder att jag inte heller är ensam om att göra, reagera och känna så. Tror också att bullar är bra efter både för att döva sitt dåliga samvete lite men också för att visa att man kan vara arg, ledsen och förtvivlad men att det går över och att man ändå älskar dom över allt annat. Jag tror att det är bra för barn att se och förstå att föräldrar känner så ibland och att deras beteenden påverkar oss. Tack igen!
    Kram Stina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stina! Och tack för att du också berättar att du känner så ibland! Vi behöver ju stötta varandra, vi mammor! Och visst kan de behöva se att deras beteende påverkar hur vi mår och agerar. Vi är ju verkligen inga robotar, utan har lika mycket känslor som vem som helst!
      Ta hand om dig, stor kram!

      Radera
  3. åååå jag förstår dig, jag förstår din reaktion (och då är jag inte gravid och fylld av extra hormoner) Jäkla skitungar ibland alltså,,, det där med att lyssna eller rättare sagt bristen på att lyssna kan driva mig till vansinne. Total vansinne. Du ska inte må dåligt över din reaktion, jag hade garanterat reagerat exakt likadant och då är jag som sagt inte fylld av extra gravidhormoner.

    De är fantastiska de där våra barn men som du säger det finns få som man kan bli så arg på.
    Kram och fin onsdag till dig
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen svårt att förstå innan man får barn, i alla fall var det så för mig. Men det finns ju inte heller någon som man så förutsättningslöst älskar. En riktig berg-och-dalbana... Tack för dina stöttande ord! Kram Maja

      Radera
  4. Det är inte svårt att tappa tålamodet när det gäller ens barn när man blir rädd och sviken flera gånger om. Och jag tycker det är mänskligt, även om dåligt samvete alltid kommer krypande efteråt. Att barn också då får se vad som gör oss föräldrar förtvivlade och ledsna kan inte vara fel.
    Nu när jag vet att inget hände där på vägen måste jag erkänna att jag fnissade när jag läste beskrivningen av dig när du rultade iväg i foppatofflorna, förlåt!

    Varm kram till dig fina Maja!
    Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eventuellt så såg det också lite dråpligt ut där jag kom stapplandes... En anka, skulle det kunna likställas med. Charmigt, som sagt, men det bjuder jag på :-)
      Ha en fortsatt fin vecka, kram Maja

      Radera
  5. Om det är någon här på jorden som lyckats lista ut var ens knappar sitter så är det ju barnen :) men det är väl också meningen att det är ens egen familj som man ska gnuggas allra mest med.... Alla har vi varit där vid något tillfälle. Fin helg på dig! /Cecilia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är väl så med knapparna! :-) Känns ju skönt att inte vara ensam ändå, även om man tror man är det just när det händer!
      Önskar dig också en skön helg, kram Maja!

      Radera
  6. Åhh..jag glömde andas.. Ser hela händelsen framför mig och du med din stora mage ledsen och arg.. Jag led med dig när jag läste :( Samtidigt log jag lite, men bara ytterst lite, av din träffande beskrivning av hur det precis kan vara. Så det tackar jag dig för. Jag tror ändå att barn behöver se olika känsloyttringar på gott och ont. För de lär sig om livet då. Plus att de ser att det blir bra ändå sen. Det gick bra. För man kan prata om det och förklara. Men ändå..nog tycker jag lite synd om dig. Jag hoppas att du inte fick vansinnigt ont och vilken himla tur att du inte halkade, snubblade och föll!!

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ann-Louise, för lite pepande ord! Det onda gick över ganska snabbt, men jag sprang inget mer den dagen! ;-)
      Ha en fin söndag, kram Maja!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)