Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

söndag 11 januari 2015

Från IKEA till akuten och operation

Vilken helg. Vilken pärs. Min föräldraroll utsattes för stor påfrestning. Finns det något värre än när ens bar gör sig illa?

Från fullt packnings-ös i köket. Till långt besök på IKEA. Till samtal från min mamma om att Anton har hoppat i en snöhög, landat på armen och nu skriker av smärta.

Min man rev ur köket tillsammans med min pappa. Så jag körde Anton till akuten. Min mamma tog hand om Fabian. 

Jag trodde på fullaste allvar att det inte skulle vara så farligt. Vi blev direkt mottagna av en distriktsläkare som tog av jackan och drog upp ärmen. Då såg jag direkt att benet i armen var av. Jag höll på att svimma. Och jag kände att NU behöver jag min man. Min trygga, modiga och lugna man. Som om han läst mina tankar så hade han messat och frågat om han skulle komma. Ja tack.

Jag och Anton gick till röntgen. En väldigt lång promenad genom sjukhuskorridorer. Jag försökte vara en trygg mamma som orkade stötta honom. Men jag kände mig mer som en höggravid skakig mor som själv behövde djupandas. Röntgen var jobbig för honom. Han var tvungen att vrida armen i olika ställningar som alla, givetvis, gjorde ont. Han satt i mitt knä och frågade om vi inte var klara snart. Jag satt i en obekväm ställning med magen lite pressad. Vi andades tillsammans och jag bet såklart ihop. Nu skulle vi klara av det här.

Sen kom min snygga man. Som min hjälte. Och jag kunde åka hem. Kvar blev såklart Anton. För än hade röntgenplåtarna inte synats. Och det visade sig att underarmens båda ben var av. Och att operationen behövde ske med en nedsövd Anton. Är tydligen inte så skönt när läkaren ska dra rätt armen, sätta i spik och gipsa. Vilket betydde fasta och därmed först övernattning och sedan operation morgonen därpå. Så jag hann bara hem och vända. För att hämta övernattningsväska och mat till de två hjältarna, som fått eget rum med TV och barnfilmer. Jag är så tacksam över den svenska vården!

Jag kom hem till mina föräldrar (där vi nu ska bo en vecka för att köket ska bytas ut) runt 21-tiden. Totalt slut. Vilken dag. Vilken pärs. Var skönt att jag slapp vara ensam på kvällen. Men kunde ändå bara tänka på min tappra son. 

I väntan på operation med tillfälligt gips på vänsterarmen och dropp i högerarmen.

Operationen gick bra. Tog mer än två timmar. Min man var med på nedsövning och uppvak och det var nog en enorm prövning. Men han gjorde det. Vi gjorde det. Klarade av att bita ihop. Att orka med. På något sätt så gör man ju det. När det viktigaste i ens liv gör sig illa. 

Och armen kommer ju att läka. Första dagarna kommer det göra lite ont, så i natt måste jag väcka honom för att ge honom Alvedon. Om fem veckor ska gipset bort. Då är köket färdigt och Fabian har fyllt fyra år. Då återstår bara några veckor kvar på jobbet för min del. Så livet fortsätter. Trots att det känns skört. Och trots att mammahjärtat känns krossat för en stund. 

12 kommentarer:

  1. Åh fy vad hemskt! Stackars Anton! Och så jobbigt för er att stå bredvid. Usch, usch. Hoppas att det läker snällt mot honom.

    Ajaj, från ett hopp i snön till akuten. Det går fort, vändningarna.

    Stora kramar på er och bra gjort. Nu har ni klarat av det också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Elin och tack för fina peppande ord! Han har fortfarande ont, men det är ju såklart på bättringsvägen! Stor kram!

      Radera
  2. Den känslan är fruktansvärd! Jag kan direkt förstå hur det kändes sedan krigarens olycka.
    Hoppas att han mår mycket bättre och att han inte har för ont.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan förstå om du känner igen, även om vår olycka inte var i närheten av eran! Men jobbigt är det hursomhelst, när man är mitt uppe i det!
      Många kramar Maja

      Radera
  3. Stackars Anton, hoppas att han mår bättre.
    /Sofi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofi, nu är han åtminstone på bättringsvägen!

      Radera
  4. Åh, stackars Anton och stackars hans mamma!!!
    Sköt om Er!
    Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena! Jag hade tio gånger hellre varit den som var skadad än se honom ha ont!
      Stor kram!

      Radera
  5. Åh fy vilken pärs. Men skönt att allt har gått bra. Det är verkligen alla föräldrars mardröm det där.

    Ta hand om er
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en hemsk mardröm! Det känns nästan som om det inte hänt när man tänker tillbaka. Man är liksom som i en bubbla... Tack för dina fina ord! Kram Maja

      Radera
  6. Men stackars liten...och så tappra ni varit, alla på sitt sätt. Hoppas Anton mår bättre och att armen läker fort. Det har varit väl mycket kring dig nu, så bra då att du har dina föräldrar i närheten. Och mannen förstås!

    Styrkekram
    /Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Cia! Han har tom fått bytt ut gipset eftersom det skavde vid knogarna så mycket. Så nu har han ett mycket lättare gips som dessutom inte skaver. Och bara för en vecka till. Tänka sig vad tiden går.... Ha det gott, kram Maja!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)