När jag var åtta så flyttade vi till Dalarna. Då bodde vi i ett samhälle, som inte räknas som landet, men jag kommer ihåg att vi var ute i skogen ofta.
Jag vet inte om det är uppväxten som gjort det. Men jag älskar att vara ute i skogen.
Lugnet. Dofterna. Tystnaden. Oändligt med utrymme som främjar kreativiteten och nyfikenheten. Och alltså en förträfflig lekplats. Inga störande moment. Inga måsten. Inget konstlat.
Därför försöker jag ta med mina barn till "vår" skog så ofta det går.
Det här är min utsikt just nu.
Fan, nu slåss de med pinnar. Måste sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)