Att leva yogiskt bland skolstarter och tappade tänder

Och så snurrar höstterminen igång. Plötsligt måste jag ställa klockan och få iväg äldsta sonen till skolan. Göra frukost och hålla lite koll på tiden så att han hinner med skolbussen. Men vi andra kan ta det lite lugnare. För det är ju inget stress till dagis och jobb. Att vara föräldraledig är tusan en ynnest. Jag försöker starta varje dag med lite yoga. Kanske bara en kvart. Men den är viktig. Och jag har märkt hur bra jag mår av yogan. Den har blivit min räddning i vardagen. Med tre barn, som alla har olika behov och utvecklingsstadier. Ett stort hus, som ska städas. Leksaker som ska plockas, igen och igen. Kläder som ligger överallt och som behöver tvättas. Disk som behöver plockas i och ur diskmaskinen. Mat som behöver planeras, handlas och lagas.

Ja ni vet. Allt det där.

Men inget så kallat ekorrhjul här. Inte än. Ett år till av njutbar föräldraledighet först.

Men det finns ju ändå att göra, så att säga. Munnar att mätta och munnar att tysta. Famnar att trösta och famnar att krama. Och sömn som borde finnas, men som tyvärr lyser med sin frånvaro. När hon ska börja sova bra är lite av en gåta.

Men då är yogan mitt heliga rum. Min kraftsamlare och min egna tid för återhämtning och energiladdning. Lite yoga varje dag. Och gärna en hel timme några gånger i veckan. På onsdag ska jag och Clara gå på mamma-bebis-yoga. Vi har redan yogat lite tillsammans, men det ska bli spännande att få lite fler tips kring vad vi kan göra.

Och i januari hoppas jag kunna gå på en yogalärarutbildning. Den pågår under ett antal helger hela nästa år. Inte för att jag kanske ska undervisa i yoga. Men för min egen personliga utveckling och för att fortsätta må bra. För nu mår jag toppen och känner mig lugn och jordad.

Och för övrigt så har Anton ääääntligen tappat sin första tand.

Glöm inte den inre muskulaturen

Något som verkar vara ett nytt påfund bland nyblivna mammor är att magmusklerna inte går ihop direkt efter graviditeten. (Alltså inte nytt på så sätt att det aldrig hänt förut. Det har nog bara inte uppmärksammats.) Det är långt ifrån alla barnmorskor som säger till oss gravida att de inte går ihop av sig själv. Och det är väl inte heller välkänt bland oss tjejer/kvinnor. Jag hörde då aldrig något om detta med mina andra barn.

För den som inte fattar vad jag menar så kan jag säga att magmusklerna glider isär när man blir gravid och får en stor mage. Ett tre-pack (alltså halva sex-packet) glider åt höger och ett åt vänster. Och tydligen så går det inte bara att hoppas på att det ska växa ihop igen. Och börja göra sit-ups direkt när bebisen pluppat ut. Nej, det är big no-no.

Det gäller att först träna den inre muskulaturen, dvs göra sjukt mycket knipövningar och astråkiga stillsamma övningar där magen inte belastas. Typ sitt på en stol med händerna på knäna. Dra in magen och spänn sedan musklerna runt bäckenbotten (anus, slida och urinrör). Håll spänningen fyra sekunder. Slappna av och upprepa igen, under trettio sekunder. Vila sedan i tio sekunder och gör samma grej igen i trettio sekunder. Eller så kan man ligga på rygg med benen uppdragna och lyfta huvudet upp en liten, liten bit. Och sedan ner igen. Sedan ökar man succesivt på efter hand. Sååå tråkigt. Men absolut jättenödvändigt! Annars förblir det liksom som en liten putmage. För evigt. Och man kan få svårigheter att träna och använda magen. 

Man ska inte göra detta bara för att magmusklerna  så småningom ska gå ihop. Även för att man ska slippa framfall och inkontinensbesvär. Låter kanske som om det bara är gamla tanter som kissar på sig. Men det är faktiskt vanligare än man tror att det kommer några droppar när man nyser eller hoppar. Och det är inte så roligt.

Det konstiga är bara att ingen berättat om detta förut. Jag har nyligen hört om några som blivit tvungna att operera magen. Antagligen helt beroende på att de börjat träna på fel sätt efter förlossningen.

Jag blev tipsad av min mamma, som är barnmorska, om att ladda hem en app (MammaMage) där man får lära sig dessa tråkiga övningar. Och så gör jag en massa yoga med s k rotlås, som jobbar med bäckenbotten. Förhoppningsvis är mina muskler nästan helt ihop igen, så jag kan börja träna som vanligt snart.

För att ta reda på om magmusklerna är delade: lägg dig på rygg med böjda knän. Lyft huvudet något, som en början på en sit-up. Känn sedan med fingrarna runt naveln och se hur många fingrar som får plats på bredden ovanför naveln, i en grop mellan musklerna. Ja, det funkar såklart att googla detta för att se filmer och mycket bättre förklaringar. För det finns ju info. Men det var bara ingen som serverat mig den tidigare. Så här serverar jag den till dig. Och glöm inte att det aldrig är försent att träna knipövningar. Gör det varje dag och känn skillnaden i hela kroppen! 

Så här skrynklig var min mage för nån vecka sen... (Det dröjer ju en stund för skinnet efter tredje barnet, tydligen.) Ingen brådska. Men jag jobbar på. Kniiiip!

Att pressa i solen är liksom inte lika kul längre

Hallå där ute i sommarsverige! Njuter ni av solen lika mycket som jag? Så fantastiskt att värmen verkar hänga kvar en stund till! Även om jag inte ligger i solen å pressar så fruktansvärt mycket. Typ inget alls. I alla fall inte om man jämför mot förr. När jag var yngre så innebar lite sol ett måste att vistas i solen. Då fick man liksom inte missa en sekund av potentiell bränna. Nu skyddar jag hellre min hy mot dessa starka strålar och tänker att en stund här och där räcker. Men man blir så himla mycket piggare bara av att det är sol ute, tycker jag. Och det blir så mycket enklare med barnen när det bara är att springa ut, utan att behöva tänka på varken stövlar eller mössa. För let's face it, bor vi i Sverige så kommer den tiden också snart.

Så vi har fångat det sista av sommaren den här veckan. Med jordgubbsplockning och strandhäng.

  

Och lillstrumpan har förbättrat sin nattsömn och därmed även min. Tjohoo! Lösningen den här gången blev att hon får sova själv i spjälsängen, som blev inplacerad i hennes rum. Så sover jag på en madrass bredvid. Den ena långsidan sattes tillbaka. Den som gjorde att hon kunde äta lite när hon ville. Vilket var alltför ofta. Nu sitter jag i en fåtölj och ammar på natten, så somnar hon inte efter en stund utan äter tills hon är mätt. Sen sover hon 3-4-timmars-perioder, vilket känns lyxigare än pärlhalsband. 

Man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig, men jag är glad över dessa fyra nätter, som gjort mig till människa igen. Det, tillsammans med min nya rutin med morgonyoga, gör mig lycklig över livet. 

Lycklig att ha fått världens goaste Clara, som numera provsmakar lite smått å gott och gillar att sitta i gåstolen och heja på sina bröder när de leker.

Lycklig över att det fortfarande känns som sommar ute och lycklig över att jag ska få vara hemma ett helt år till. 

Vad är din överlevnadsstrategi?

Det sägs ju att de flesta barn liknar sin pappa när de föds, så att han ska ha lättare att knyta an till barnet. Alltså acceptera barnet, älska det och känna en koppling till det. Jag har också hört en annan logisk grej, som inte bara handlar om acceptans, utan ännu mer om överlevnad. Att barn och djurungar är söta, just för att de ska överleva. Eftersom de är så gulliga så är man extra rädd och mån om dem. Och det köper jag fullt ut. Hade inte Clara varit så oerhört söt så hade jag nog kastat ut henne genom fönstret någon av de gångerna som jag försökt få henne att somna om på natten.

Det kan låta lite makabert,  såhär i dagsljus och när man är lite mer vid sina sinnens fulla bruk. Lite mer smart är man ju på dagen när man inte är helt slut pga sömnbrist eller helt galen pga en strejkande bebis.

För Clara, det får vi nog bara konstatera. Just för tillfället ligger du lite på minus vad gäller sömn och grymt mycket på minus vad gäller mammas ork. En halvtimme åt gången sovs det dagtid och ungefär en timme till två nattetid. Framförallt på natten så ska det ätas konstant. Om det ändå vore så att mamma går ner de kilona som du går upp, så kunde det väl vara någorlunda acceptabelt. Men icke. I natt väntar en ny strategi. Vänta du bara.

Så jag tror absolut att det stämmer, det där med överlevnadsstrategin. Väldigt söta, dessa ungar.

Jag funderar lite grann på vad min överlevnadsstrategi är. För det är väl bara att erkänna det. Det är inte särskilt sexigt med en trött och gnällig mamma heller. Så vad gör att jag fortfarande är gift? Jag är i och för sig ganska bra på att ta hand om hemmet. Det där typiskt tråkigt kvinnliga, med matlagning och städning. Och att ta hand om barnen. Det klarar jag ju. Särskilt sexigt är det inte. Men det är småbarnsåren. Allt har sin tid.

Jaha, är du kvar?

Nä, om man skulle ta å damma av bloggen? Det var ju egentligen alldeles för länge sen jag skrev. Men du vet, sommar och semester. Sol, regn, utflykter och hemmamys. Det finns så mycket annat att göra i juli. Plocka hallon, blåbär och kantareller. Plaska i vattenpölar, plocka blommor och grilla.

Sen jag skrev sist så har vi hunnit med en resa till Västerås, en till Sälen och ett bröllop. Det har inte varit särskilt fint väder (här heller) så det har inte blivit många turer till stranden. Förutom simskola då. Båda barnen har varit med, fast i olika grupper. Och till Fabians förtjusning så avslutade han det hela med att ta två märken tillsammans med brorsan. Livbojen röd och blå. Vilken lycka! Vad jag kan minnas från när jag var liten så fanns typ 10 märken att ta. Numera finns säkert 40 olika. Anton vill ta typ alla. Tar lite tid men är framförallt dyrt. Ett märke kostar 30 kr. Det var bättre förr...

Anton har lärt sig simma under sommaren och Fabian har frågat säkert tio gånger när dessa nio dagar (läs veckor) har gått egentligen så han får börja på dagis igen.

Clara är snart fyra månader och har lärt sig att vända sig från rygg till mage, att hålla i leksaker själv och att sitta med vid bordet. Hon har också fått smak för mjölk på riktigt och är inne i en härlig period då hon äter ungefär varje timme från midnatt till åtta-tiden. Herrejävlar vad drygt det är. Funderat på att transplantera brösten till min man istället.

Det är väl ungefär det som hänt sen sist. Och så har jag och Clara dragit på oss en förkylning. Nätterna är värst, eftersom det blir typ omöjligt för oss båda att andas då. Och höjer man upp huvudändan på spjälsängen så glider hon bara ner till fotändan. Men idag verkade hon väldigt besvärad även dagtid. Hon (som alltid brukar vara så nöjd) skrek ett par timmar, stackars lilla tjejen. Vägrade både äta och sova. Tillslut somnade hon, helt slutkörd, i bärselen på min mage. Det rann dregel ur munnen, snor ur näsan och tårar ur ögonen.

Men grabbarna är supersnälla och tar i princip hand om sig själva. De låter oss sova så länge vi vill på morgonen, medan de leker tex fotbollsmatch med gosedjuren. I morse gick jag upp halv tio.

Hoppas ni har det fint, ute i sommarsverige! Bjussar på lite blandade bilder från vår sommar!

Roadtrip med nostalgi, permakultur och spökstad

När barnen var med mina föräldrar på husvagnssemester så passade jag och Clara på att åka på en roadtrip tillsammans med en av mina bästa vänner. Turen gick till södra Dalarna där vi båda är uppvuxna.

En vit audi, en massa CD-skivor, tre tjejer, några väskor och en barnvagn begav sig norrut. Mot det välkända dalmålet (som jag saknat det), villor vi vuxit upp i och vägar vi vandrat för så länge sen. Tomma butikslokaler, slitna fotbollsplaner och samma ansikten.

Huset där jag bodde i elva år med mina föräldrar och syskon, som känts så stort, såg litet och annorlunda ut. Men ändå så bekant. Gatan sig lik. Var det här vi hoppade twist, sköt ur och kastade handboll? Var det här jag växte upp och höll på att bli vuxen?

Nu hade jag inte varit i Dalarna på flera år och kom hit som trebarnsmamma tillsammans med min dotter. Hon som bara hänger på och anpassar sig. Det kändes som om jag var barnledig. Inga tider att passa då barnen behövde äta eller sova. Som semester. Tillbaka till rötterna, men med en ny ryggsäck. Med nya erfarenheter och kunskaper. Med min dotter. Och såklart min fina vän.

Och vi träffade andra fina vänner. Som alla har sin historia från barndomens Dalarna. Nu fick vi nya minnen tillsammans. Minnen av små bebisfötter, Storgatan och sushi. Minnen av ingefärsöl, trägolv och förlossningshistorier. En dotter som lärde sig att vända sig till mage.

Vi fortsatte vår roadtrip till min fina bror och fick se hans hem för första gången. Hans dröm om att kunna finnas till utan att belasta vår miljö. Solpaneler, cirkusvagn och en fantastisk indisk gryta. En by där permakulturen växt sig stor, hemgjorda tunnbröd och hampakläder.

Vi avslutade roadtripen med en restaurangmiddag efter halva vägen. Kan knappast bli bättre.

Hem och sova i egen säng och sen packa om för att åka till min syster och träffa våra stora barn. Som vi inte sett sen i måndags. Många pussar och kramar kommer det att bli. Alldeles snart. När sommaren fortsätter.

Helgens bästa: Fabian

Alltså min lilla kille börjar bli så stor. När han sitter i mitt knä nuförtiden (efter att han blivit storebror) så känns han gigantisk. Inte som min lilla bebis längre, direkt. Antagligen för att jag jämför mot Clara. Men det är också så att han har utvecklats mycket på sistone. Han har nog växt i rollen som storebror.

I fredags när vi var ute och plockade blåbär så tog han ett bär i taget och la ner i bärplockaren. Inte som förut, att alla hamnade i magen. Nä, nu skulle han hjälpa mamma, godingen.

Och vilket tålamod han har fått. Vi har lagt pärlplattor varje ledig stund den här helgen (det är fasen beroendeframkallande, jag lovar, börja inte för då går det inte att sluta) och Fabian bara satt och pärlade hur länge som helst. Om någon pärla åkte bort så blev han inte arg som jag hade trott utan han bara satte tillbaka den. Hans finmotorik har inte varit den bästa men detta var tydligen något för honom.  Måste ju vara superbra träning också. För både tålamod och motorik. 

En till sak som överraskade mig var att Fabian såg klart en hel film i lördags och att han ätit hur mycket som helst (utan gnäll) hela helgen. Det händer inte var dag...

Idag när vi satt och pärlade som bäst så nämnde jag att Clara sov så bra och lät mig pärla. Jag sa att hon sov som en gudinna. 

Fabian: - Sover hon som en gojilla?! Ja, de sover jiiiktit bja. De sover hela natten! 

Så helgens bästa är helt klart Fabian. ♡ Imorgon åker han och Anton iväg på husvagnssemester med mina föräldrar. Som jag kommer sakna mina små odågor! (Men JA, det kommer bli väldigt lugnt och skönt också. Så klart.)

Ett av Fabians konstverk.

(Näst bästa måste varit alla gyllengula kantareller som jag hittade i skogen idag!)

Ostindienfararen och pärlplattor

Gårdagens förmiddag var regnig och bråkig. Vad skulle jag hitta på? Visst, jag skulle kunna njuta av mina fina blommor. 

Eller plocka några röda tomater.

Eller skörda grönsaker. 

Nej just ja. Blommorna och tomaterna har vissnat. Och trädgårdslandet innehåller nästan bara ogräs. Inga grönsaker förutom potatis och ärtor. 

Nä, vi måste hitta på nåt. Så vi åker trettio minuter mot öster. Där lättar molnen och världens största seglande träskepp har lagt till vid kajen. Det är Ostindienfararen som ståtar med sina höga master.

Vi tittar på lite häftiga gamla bilar också. 

Äter glass och spelar minigolf. 

Visst, lite ansträngning krävdes för att ta sig till Kristinehamn. Men omväxling förnöjer. Och därför kunde utan problem hela dagens eftermiddag spenderas hemma med pärlplattor (sjukt pilligt), böcker, spel och bästa L. (Förmiddagen ägnade jag åt att tortera Clara på BVC. Vaccinationen var inte alltför skön, uppenbarligen.) 

Vad ska vi hitta på imorgon månntro? Ytterligare en regnig dag väntas. Blåbärsjakt kanske?

Sju år sen

För sju år sen, den sjunde i sjunde, låg vi på förlossningen och jag kämpade och kämpade. Det var måndag och jag hade haft en jobbig latensfas hela helgen, med starka, täta värkar och så hade jag kräkts, vad jag minns, ganska mycket. Så att åtminstone få vara på förlossningen var ett framsteg och väldigt befriande efter att vi gått över fjorton dagar.

Så efter tolv timmar på förlossningen kom du äntligen. Vi såg direkt att du var en liten Anton. Så liten (men ändå sjukt stor, 4500 gram) och på riktigt. Du var en perfekt, levande bebis. Vi blev föräldrar. På riktigt. Jag hade väl aldrig kunnat tro att det skulle bli så häftigt och härligt. Men inte kunde jag heller ana vilken stor utmaning det var att vara mamma. Du var så fullkomligt utlämnad åt oss. Hur skulle vi ta hand om det sköraste vi sett? Gjorde vi rätt?

Idag fyller du sju år och vi älskar dig så obegränsat. Så innerligt. Du är en omtänksam kille, fylld av både humor och allvar. Du är en talang med bollar. Men också fåglar. Jag vet ingen annan sjuåring som kan så mycket om fåglar. Du är vetgirig och noggrann. Du kan bli arg på pappa för att han bara "lagt in kläderna i garderoben, utan att vika dem". Du är en fantastisk storebror. Men du kan också retas rätt bra ibland. Men jag känner mig lugn, för jag vet att du älskar dina syskon och alltid kommer att se efter dem. Du är en trygg klippa, social och med nära till skrattet.

Det är lätt att älska dig. Vår Anton. Som fyller sju år idag. Grattis, finaste du!

Första juli

Juni är över (hur f-n gick det till?) och jag välkomnar juli med morgonyoga och sedan en kopp kaffe i strålande sol.

Idag ska jag luncha med en nyfunnen vän på Alsters Herrgård, som är Gustaf Frödings, ja vad är det nu... födelse... hmm, minnesplats. Jag får återkomma med det. Mysigt ska det bli i alla fall. Killarna ska till Sunne Vattenland, så jag blir själv med Clara idag. Önskar dig en härlig onsdag! Glöm inte smörja in er, idag värmer solen!

(Grattis Sveriges U21 som tog EM-GULD igår!! Straffläggningen är redan historisk!)