Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

onsdag 18 februari 2015

Fy Fabian vilken morgon

Onsdag morgon.
Jag till Fabian: - Vill du äta havregrynsgröt med oss idag?
Fabian: - Nej!!
Jag: - Äter du på dagis bara?
Fabian: - Ja!
Jag: - Är du säker? Du vill inte ha lite gröt då?
Fabian: - Jag vill inte ha gröt, mamma!

Tio minuter senare.
Fabian: - Men jag vill ju OCKSÅ ha gröt, mamma!
Jag: - Men du sa faktiskt nyss att du inte ville ha.
Fabian: - Men jag vill ha gröt NU!
Jag: - Men nu finns det ingen gröt till dig.
Fabian gråtandes, som om allt är en KATASTROF: - Men jag VILL ha gröt! Varför får jag ingen gröt, mamma?
Jag: - Jag kan inte laga för mycket gröt varje gång, IFALL du vill ha. Då måste jag ju slänga mat.

Efter ungefär fem minuters gråt så lugnar han sig för en stund. Tills jag berättar att det är dags att byta om och åka till dagis.

Fabian gråtandes: - Men jag VILL inte åka til dagis, mamma!
Jag: - Men jag måste jobba idag, älskling! Jag har varit hemma med er när ni var sjuka, sedan blev jag sjuk själv. Så idag måste jag jobba.
Fabian helt förstörd, som om han sålt smöret och tappat pengarna: - Men jag VILL inte gå till dagis idag!

Efter ungefär FEMTON minuters tårar orkar jag inte vara en tålmodig mamma mer. Jag vill bara slänga in ungen på rummet och rivstarta därifrån.
Jag: - Nu ÅKER vi! Annars kommer Anton försent till skolan!
Fabian som om jorden rämnade: - JAG VILL VARA HEMMMA MAMMA!

Vad fn gör man? Hur fn orkar man?

Tillslut lyckades han få på sig sina kläder (hur det gick till vet jag inte). Vi åkte och lämnade Anton på skolan, så han slapp komma försent. Sen åkte vi till dagis. Fem minuter sena för frukost. Som tur var hade de inte börjat. Fabian fick sätta sig bredvid sin fröken. Jag berättade för henne att han varit lite skör. Om det skulle vara så att han verkade hängig under dagen.

Jag: - Får jag åka nu, Fabian?
Fabian, som om inget hänt: - Javisst!

Jag sätter mig i bilen och försöker andas långsamt. Det tar på krafterna att börja morgonen med konstant gråt. Mitt hjärta vill brista, för jag vill ju inte att han ska vara ledsen. Men jag tror att det sämsta man kan göra är att ge med sig för gnäll. Då tror han ju att han alltid kan få sin vilja fram om han gråter en skvätt eller gnäller lite. Så jag står på mig. Fast det tar emot.

Men inte skulle väl detta vara nog för vår bestämda Fabian denna onsdag. Nejdå.

Vid matbordet så vill han inte äta upp all maten. Det är inte mycket han har kvar. En halv potatis, lite broccoli och en liten bit fisk. Jag gillar ju inte att slänga mat. Så nej, han kan faktiskt äta upp maten. Är han så mätt så behöver han inte äta kvällsmat en timme senare. Okej, det går han med på. Ingen kvällsmat. Då får han ju gå från bordet direkt. För han är ju SÅ mätt. Och vill ändå inte ha någon kvällsmat sen.

En timme senare, när Anton får kvällsmat.
Fabian: - Jag vill också ha kvällsmat.
Jag: - Men du får ju ingen kvällsmat idag, eftersom du inte åt upp maten.
Fabian gråtandes som om han brutit alla ben i kroppen: - MEN JAG ÄR HUNGRIG, JAG VILL HA KVÄLLSMAT!!

Herregud, dessa ungar är väl för hääärliga?!

2 kommentarer:

  1. Oj, vad jag kommer väl ihåg de där dagarna när ingenting var rätt och när mina tjejerna "provade fram sina gränser" Inte lätt att vara föräldrar ibland, skickar styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä ibland är det inte lätt! Men det gör ju också att det känns mycket skönare när det väl funkar smidigt... :)
      Kramar tillbaka!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)