När charmen med idrott försvinner i takt med slagen i ryggen

Idag blev jag och min man bjudna till en loge på Löfbergs Arena för att se Färjestad ta emot Djurgården. För den som inte haft den förmånen så kan jag berätta att det är ganska lyxigt. Man får äta så mycket man vill från både middags- och efterrättsbuffé. Och så blir man bjuden på öl, vin, läsk och kaffe av företaget som har logen. Det bästa är ändå att man sen kan röra sig lite som man vill i logen och slippa sitta inträngd på en sittplats. Perfekt nu när jag är gravid med världens bråck och inte bör vara i samma ställning för länge. Och så ser man bra.

Som upplagt för härlig lördagseftermiddag alltså. Om det inte vore för dessa grupptrycks-hormonstinna-unga-män som har något slags behov av att visa sig kaxiga och odödliga. Och då pratar jag inte om hockeyspelarna. (Även om de också verkar ha något de tror de behöver bevisa.)

Nä, återigen är det i klacken som mupparna står. Som inte kan låta bli att slåss. Män i grupp, vad är det med er?

Jag tyckte först det var häftigt att sitta i logen närmast FBK-klacken. Det blev ju bra stämning.

Men när själva kärnan i klacken börjar puckla på en Djurgårdare som vågat sig ner, så att säkert femton säkerhetsvakter och tio poliser inte ens först får ordning på det, ja då blir det liksom bara jobbigt. Och när hela klacken sjunger "Vi hatar Djurgår'n", istället för "Vi älskar Färjestad", ja då tycker jag det blir patetiskt. Själva tjusningen med idrott försvinner någonstans när man inte är där för att heja på sitt lag. Utan bara för att mucka med det andra.

Och jag fasar för att våra söner skulle dras med i nåt sånt när de blir större. De borde väl ha bättre omdöme? 

Men efter att Anton spelat NHL 15 på TVn sist, med kinderna röda och heta, och ögonen upphetsade av adrenalin, ropandes "det var roligast att boxas", så vet jag inte vad jag ska känna. Är detta något som följer med killars instinkter? (För så har jag då aldrig känt, trots att jag spelat handboll på hög nivå.)

 Eller är det bara jag som har förutfattade meningar? Eller för mycket hormoner i kroppen? Eller börjar bli gammal? Men vad hände med glädjen i sporten?

Ischias är livet, eller nåt sånt

Min bloggenergi går lite på sparlåga just nu, känner jag. Kanske beror det på att jag njuter så av vårt "nya" hus. Eller att det fortfarande finns hundra grejer att pyssla med här hemma. Eller att jag börjat fokusera på förlossningen och bara vill ha en bebis och vara föräldraledig NU. Eller på att jag känner mig förkyld med ont i halsen. Eller att det finns några måsten hängande över mig som jag inte orkar ta tag i. 

Antagligen en kombination av det och livet. 

Har för övrigt fått en sjuk värk i ena sittbenet (jag vet, låter konstigt, men går inte att förklara bättre) så jag kan knappt gå. Bara smällde till när jag skulle resa mig från stolen i morse. Antagligen ischias-nerv som kommit i kläm. Ska trots det försöka hämta barn på dagis och skola nu. Önska mig lycka till! 

Statusrapport på galenskapen

Status hemma hos oss:

- Anton vaknar varje natt och vrider sig i kli-attacker (gipset kliar och såret läker).

- Kylskåpet står i vardagsrummet.

- Frysen står i garaget.

- Slasken i köket är inte inkopplad så vi får använda den i grovköket.

- Golvet är täckt av vitt papper.

- Hälften av belysningen i köket är inte inkopplad, så det blir lite mörkt när solen går ner.

- Hantverkare färdigställer grejer varje dag. Men det innebär också nytt slipdamm eller annat skräp på golvet varje dag. 

- Julstjärnorna tänkte jag plocka ner nu.

Men jag är inte bitter. Snart är mitt underbara nya kök helt på plats. 

Men om du undrat varför jag inte bloggat på ett tag så håller jag bara på att bli tokig först. Återkommer när tid och ork finns.

Tacksam över vindrutetorkare och vit tavla

Ibland kan man bli lycklig över så lite. Men är det snöblandat regn och nollgradigt ute. Och man har äntligen bestämt sig för att ta tag i den där surdegen som man skjutit på. Låt säga köpa nya torkarblad till bilen (som varit dåligt några veckor). Och man är gravid. Och lite allmänt dålig på att få av OCH få på nya torkare.

Då är det svårt att inte vilja krama om personalen på OKQ8 som erbjuder sig att BYTA torkarbladen. 

- Är det sant? Kan du hjälpa mig med det? Säger jag i falsett. 

Kanske hans lyckligaste kund för dagen.

Men så är jag också inne i ett tacksamhetsrus över att min son och man blivit så bra bemötta på sjukhuset. Över att de direkt fick ett eget rum med sängar och barnfilm och en liten vit tavla på väggen där det stod "Välkommen Anton!" Över att operationen gick bra. Över att jag har en sån klippa till man. Över att alla är så snälla och omtänksamma mot Anton. Över mina föräldrars gästfrihet. Över att vi snart har ett nytt kök. Över att vi snart ska få välkomna ett nytt liv till oss.

Hur kan man bara låta bli att vara tacksam? 

Servicen på macken kan verka futtig i sammanhanget. Men en vänlig gest kan göra så mycket. Kom ihåg det!

(Nu skulle jag också vara j-ligt tacksam över om jag kunde somna om, efter att ha väckt sonen mitt i natten för att ge smärtstillande. Snälla.)

Från IKEA till akuten och operation

Vilken helg. Vilken pärs. Min föräldraroll utsattes för stor påfrestning. Finns det något värre än när ens bar gör sig illa?

Från fullt packnings-ös i köket. Till långt besök på IKEA. Till samtal från min mamma om att Anton har hoppat i en snöhög, landat på armen och nu skriker av smärta.

Min man rev ur köket tillsammans med min pappa. Så jag körde Anton till akuten. Min mamma tog hand om Fabian. 

Jag trodde på fullaste allvar att det inte skulle vara så farligt. Vi blev direkt mottagna av en distriktsläkare som tog av jackan och drog upp ärmen. Då såg jag direkt att benet i armen var av. Jag höll på att svimma. Och jag kände att NU behöver jag min man. Min trygga, modiga och lugna man. Som om han läst mina tankar så hade han messat och frågat om han skulle komma. Ja tack.

Jag och Anton gick till röntgen. En väldigt lång promenad genom sjukhuskorridorer. Jag försökte vara en trygg mamma som orkade stötta honom. Men jag kände mig mer som en höggravid skakig mor som själv behövde djupandas. Röntgen var jobbig för honom. Han var tvungen att vrida armen i olika ställningar som alla, givetvis, gjorde ont. Han satt i mitt knä och frågade om vi inte var klara snart. Jag satt i en obekväm ställning med magen lite pressad. Vi andades tillsammans och jag bet såklart ihop. Nu skulle vi klara av det här.

Sen kom min snygga man. Som min hjälte. Och jag kunde åka hem. Kvar blev såklart Anton. För än hade röntgenplåtarna inte synats. Och det visade sig att underarmens båda ben var av. Och att operationen behövde ske med en nedsövd Anton. Är tydligen inte så skönt när läkaren ska dra rätt armen, sätta i spik och gipsa. Vilket betydde fasta och därmed först övernattning och sedan operation morgonen därpå. Så jag hann bara hem och vända. För att hämta övernattningsväska och mat till de två hjältarna, som fått eget rum med TV och barnfilmer. Jag är så tacksam över den svenska vården!

Jag kom hem till mina föräldrar (där vi nu ska bo en vecka för att köket ska bytas ut) runt 21-tiden. Totalt slut. Vilken dag. Vilken pärs. Var skönt att jag slapp vara ensam på kvällen. Men kunde ändå bara tänka på min tappra son. 

I väntan på operation med tillfälligt gips på vänsterarmen och dropp i högerarmen.

Operationen gick bra. Tog mer än två timmar. Min man var med på nedsövning och uppvak och det var nog en enorm prövning. Men han gjorde det. Vi gjorde det. Klarade av att bita ihop. Att orka med. På något sätt så gör man ju det. När det viktigaste i ens liv gör sig illa. 

Och armen kommer ju att läka. Första dagarna kommer det göra lite ont, så i natt måste jag väcka honom för att ge honom Alvedon. Om fem veckor ska gipset bort. Då är köket färdigt och Fabian har fyllt fyra år. Då återstår bara några veckor kvar på jobbet för min del. Så livet fortsätter. Trots att det känns skört. Och trots att mammahjärtat känns krossat för en stund. 

När vi kramat ut det sista av jullovet så börjar rivandet

Under trettonhelgen fick vi besök av våra kära vänner från Örebro. Det blev mycket lek, prat och umgänge. Och som förra året så dansade vi ut granen tillsammans.

I det halvt ihopplockade köket dansade vi små grodorna.

Igår tog vi den sista promenaden med vovven (för den här gången) för idag hämtade de hem henne. Har känts helt tomt hela dagen. Vem vet, kanske det blir en hund någon dag. Barnen tyckte plötsligt det var jättekul att gå promenad, när det fanns en hund att hålla i.

Inatt kom snön till Värmland. Det hade kommit rejält med snö i morse och barnen var såklart lyriska. Snögubbebygget började direkt efter frukost. 

Den här gubben finns dock inte mer...

Men Antons tålamod brast direkt, när gubbarna välte då han tryckte in pinnar till armar eller stenar till ögon. När han gjorde en kickspark för att förstöra sin femte gubbe och var röd i ansiktet av ilska så fick jag rycka in som snögubbsbyggarproffs. En ståtlig hattbärare med palsternacksnäsa står nu på baksidan. Kanske har den smält till imorgon då det ska bli plusgrader. Vem vet. Men det var roligt att bygga.

Annars har den sista dagen på jullovet mest spenderats till att packa ner saker i köket i kartonger. Om allt går som planerat så levereras vårt nya kök imorgon. Då kommer det gamla att ryka med start på fredag och sen väntar minst en vecka utan kök. Härliga tider! Men det går ingen nöd på oss, eftersom mina underbara föräldrar erbjuder sov- och matplats hemma hos dem under byggperioden. Det blir lite längre att åka till skola, dagis och jobb (ungefär en kvart) men det går det inte att klaga på. 

Att sen få återvända till ett nytt kök kommer bli underbart. Jag kommer verkligen inte sakna momentet att dra ut den trasiga kompost- och soplådan. Eller att behöva hämta en stol för att överhuvudtaget hitta mjölet. 

Bänkskivan är dock försenad, för den gick sönder i frakten. Så vi får se när diskhon och spishällen kan komma på plats. Och vi är ju inte hundra säkra på att köket kommer imorgon. Annars kan det bli jobbigt. För här är redan rivandet och packandet påbörjat...

Inget mer te hemma för mig på ett tag.

Imorgon drar alltså jobbet igång igen för min del. Men jag börjar med två halvdagar, sen helg igen, så det ska jag nog orka. Har din vardag börjat? Hur gör du för att hålla kvar lite av ledighetskänslan och inte komma in i det berömda ekorrhjulet på en gång? (Jag för min del river ut köket...)

Vi njöt av sista lovdagen med mycket snölek och sedan varm choklad med grädde och marsh-mallows. 

Gratis friskvård

Att vara hundvakt och julledig kan vara det bästa som hänt min kropp just nu. Mycket vila, yoga och framförallt många promenader. Runt tre promenader per dag med vovven har gjort mig mycket rörligare och piggare. 

I höstas började jag få ont i höfterna och känna mig tung av graviditeten. Kroppen började känna av att det var tredje gången jag bär ett barn och magen har ju hela tiden varit stor. 

Men nu alltså. Jag känner mig pigg av all luft och smidig av all rörelse. En timmes promenad är ingen match och jag bara njuter av att orka gå. 

Nu är det ungefär tre månader kvar tills förlossningen och jag tror att jag tjänar på varenda steg jag orkar ta innan. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta med promenaderna även efter att hunden åkt hem. Jag hoppas verkligen att det går att hålla i det. Så länge jag jobbar så kan jag ju ta en promenad på lunchen. Och det är faktiskt inte många arbetsveckor kvar nu. Åtta-nio stycken. Sen blir det ännu mer vila, yoga och promenader.

Jag pratade med en granne som gått upp väldigt mycket med tredje barnet. Bauta-mage och ansamling av mycket vätska i kroppen. Känns som om risken finns att det händer mig med. Så jag ska ta hand om mig. Och tänka på att det är ingen som tackar mig för att jag försöker jobba så länge som möjligt, laga avancerad mat från grunden hela tiden eller bara ta hand om barnen. Ingen. 

Det är jag själv som ska orka ända fram, föda ut barnet och sedan återhämta mig efteråt. Det ska jag inte glömma.

Måste bara bjuda på den här bilden så ni förstår vad jag menar med stor mage. 

Tårar över tö

Nyårsdagen, första dagen på året, gick i dagen-efter-känsla. Inte för att jag på något sätt var bakis. Men jag är ändå inte så van vid att vara uppe till ett på natten. Barnen var också uppe länge (Anton satte eget rekord genom att orka hela vägen) och vi var således lite trötta igår. 

Och till allas missnöje så hade det vackra vita vinterlandskapet förvandlats till en brun sörja över natten. Den som tog det allra hårdast var Fabian, som med darr på rösten och tårar i ögonen undrade VARFÖR snön var borta. Och VAR de nu skulle kunna åka bob och matta. Ingenstans? Då fanns det ju liksom INGET att göra. 

Men det visade sig gå ganska bra ändå att leka ute. Vi tog en skogspromenad med vovven och hittade både roliga vattenpölar och isfläckar. Pinnar och stenar kommer ju fram bättre när det är barmark och dessa saker är något av Fabians favoriter. Förutom bilar, pulkabackar och badplatser förstås.

I trädgården fanns det också mycket att greja med.

Sen blev det en lugn dag inomhus, med fix och trix. Tydligen tänker min man bila ur hallgolvet och delar av köksgolvet i helgen (tjoho) så det finns en del att plocka undan. 

Så trots att det var snöfritt kändes årets första dag inte alltför grå. Det finns ju faktiskt annat att göra. 

Som att gå upp och ner i diket.

Eller att råka välta kannan med rödvinssås i kylskåpet. Så att allt (inkluderat fulla grönsakslådan) fick en touch av rödvin. Har man inget att göra så får man skaffa sig nåt, liksom.

Hoppas du haft en bra start på det nya året! Idag är det grönt överallt och väldigt blåsigt. Bästa L kommer på besök så det kan bara bli hur bra som helst.