Första gången

För små barn så finns det ju så mycket som görs och upptäcks för första gången. Tänk dig själv att vara med om nya saker varje dag. Nya färger, nya ljud, nya smaker. Då skulle man nog stanna upp och ta in ännu mer. Känna upplevelsen ända in i sinnet.

Den här veckan har Clara varit med om följande nya grejer:

- Tandborstning. Inte för att hon fått någon tand ännu, utan mer för att hålla henne sysselsatt när vi borstar. Och som hon älskar det. Det kliar säkert bra där i munnen där de små söta tandbissarna ska komma snart.

- Somna på kvällen utan att bli ammad, utan istället har hon druckit välling. Och hon har även somnat om på natten med hjälp av välling. För nån som ammat alldeles för ofta på kväll och natt så är detta fantastiskt skönt! (Förutom petitessen att mina bröst inte riktigt vant sig vid att amma lite mer sällan än. Ni som varit där vet.)

- Att sitta själv utomhus på marken och få känna på stenar, pinnar och sand. Vilken upplevelse! Den underhållningen hade räckt hela dagen. Minst!

- Att kunna bajsa på egen hand. Åtminstone första gången på ett tag. Förlåt för mitt rättframma språk. Men att börja äta vanlig mat tar ett tag för magen att lära sig. Tydligen. 

- Den här veckan har hon glatt mumsat i sig små smörgåsbitar med smör och messmör på. (Delvis pga föregående punkt. Det hjälper magen. Men också för att det är gott.)

- Första veckan som hon sträckt ut armarna mot mig eller min man när hon vill komma upp eller bara kramas. Hade nästan glömt hur underbart det är.

Det var nog de nya grejerna den här veckan som jag deltagit i. (Men det har säkert hänt fler nya saker för henne.) Det är så häftigt att få vara en del i någon annans utveckling. Allt hon lär sig kan jag på något sätt vara med och påverka. Roligt, men samtidigt lite skrämmande.

Trevlig vecka! Och försök upptäcka den med ditt nyfikna barnasinne! 

Själv försöker jag tänka ut en rolig höstlovsaktivitet. Och försöker förtränga tankarna på att behöva gå upp vid fem imorgon. Vems påhitt är egentligen vintertid? Som om barnen sover längre...

Hemma-spa

Inspirerad av spa-besöket förra helgen så bestämde jag mig för att ta ett bad här hemma ikväll. Barnen sov och mannen var på möte på dagis. Perfekt tillfälle att rå om sig själv.

Så jag körde hela kittet, med bubbelbad,  peeling, fotskrubb, ler-schampo, hårinpackning, lugn musik och tända ljus.

Var hur lyxigt, enkelt och skönt som helst. Och avslappnande.

Tills Clara vaknade med ett gallskrik. Precis intvålad och med balsam i håret. Försökte, lätt stressad, tvätta av mig det,  snabbt som bara den. Rusade upp ur badet. In till Clara med tutten i vädret.

Avslappnande värre med hemma-spa.

Har inget hänt, kan man fråga sig?

Slutet av oktober snart, alltså. Tiden flyger iväg. Samtidigt som den egentligen inte alls går särskilt snabbt. Det händer inte så mycket nytt. Vi skrotar runt här hemma. Det är lite samma sak varje dag. Äta, sova, leka, busa, tjata, yoga, mata och plocka. Men inget negativt med det. Jag älskar att vara hemma. Att inte behöva stressa iväg till något, inte behöva hinna med alla måsten och borden. Utan vi lever i nuet och njuter av höstens skiftningar. 

Jag levererar ju inte särskilt mycket blogginlägg, dock. Tänkte försöka sammanfatta väldans kort vad som hänt sen sist, ifall nån mot förmodan bryr sig om det. (Det är lite som om det som inte nämns i sociala medier inte har hänt. Och den inställningen är jag sjukt trött på. Så jag lovar att inte berätta om alla måltider och alla känslor.)

Jag och mannen firade femårig bröllopsdag med härlig tillsammanstid, med simning, relax och tapas. Att få vara HELT barnledig var fan som en dröm. (Ursäkta svordomen, men gick inte att skriva på annat sätt.) Att prata till punkt utan att bli avbruten. Att få ha på sig icke-amningsvänliga-kläder, tjoho! Att få simma en hel halvtimme, utan att känna sig stressad. Att få mysa i relaxen med min äkta man. Känslor som kanske bara en småbarnsförälder förstår.

Clara har haft sin första ordentliga förkylning. Som nästan gjorde att vår romantiska eftermiddag och kväll stöp. Men som tur var bara nästan. Och frisk blev hon ju igen, så ingen större skada skedd. 

Anton har börjat på innebandy till sin stora lycka. Fabians blick när han insåg att han inte skulle få vara med på den första träningen. Den sorgen var äkta. Han satte sig utanför bilen och grät och vägrade åka med. Tills jag startade bilen och hotade med att åka utan honom. Förlåt. Men vi hade faktiskt inte all tid i världen.

Clara har lärt sig sitta, kryp-åla och att äta all möjliga sorters mat. Herregud, så stor. 

Jag har gjort yoga med barnen flera gånger. Jag är så nöjd över att de vill, försöker och tycker det är roligt. Kommer nog snart ett inlägg om mina yogaplaner. För de finns där och bearbetas varje dag. 

Ja, och så har vi njutit av hösten. Och gjort en hel del mer grejer. Men ingen nämnd, ingen glömd. Typ. Nu ska jag försöka hinna med att göra lite yoga innan lillstrumpan vaknar och ska envisas med att fortsätta jobba på mina taxöron (brösten alltså). 

Nähä. För sent. Fan.

Sex månader

För sex månader sen föddes vår älskade dotter. Så perfekt på alla sätt och vis. Tack för att du valde oss! Vi njuter av varje månad, varje vecka, varje dag och varje stund!

Inte utan min dotter

Nästa vecka har det gått ett halvår sen Clara föddes. Idag var första gången som jag åkte ifrån henne och min man fick öva sig på att vara trebarspappa på riktigt.

Jädrar så gött det var!

Vi samlades några härliga tjejer för att överraska en nybliven 30-åring. Blev prat, skratt och god mat. Sen blev jag tvungen att åka hem. Amning stod på schemat. Ibland hade det varit gött att vara man...

Men jag är såklart väldigt nöjd och glad för det jag fick och fylld med ny positiv energi. Eftersom det gick så bra så kanske det inte behöver dröja 6 månader till nästa gång jag åker iväg utan barn. (Redan nästa helg faktiskt. Men då tillsammans med min man. Mer om det senare.)

Nu blir det soffmys med min käre make och det är inga fel det heller! Trevlig lördagkväll till dig!

Trebarnsmamman sätts på prov

Hittills har ju livet som trebarnsmamma gått relativt smärtfritt. Förlossningen gick bra och bebisen hade ett friskt hjärta och en perfekt liten kropp med tio fingrar och tio tår. Killarna tog emot lillasyster på bästa tänkbara sätt med en massa kärlek. Clara har varit nöjd och glad mest hela tiden.

Visst, nätterna är ju ett kapitel för sig. Där finns fortfarande lite mer att önska... Och visst, ibland kan jag känna att jag inte räcker till. Som när jag försöker avstyra bråk mellan brorsorna och upptäcker att Clara passat på att smyga in (i gåstolen) i badrummet och jag hittar henne där sugandes på toalettstolen. Eller som när jag sitter och ammar och den ena killen kommer inrusande och gråter med blod på knät och den andra killen ropar att han är färdig på toa. Har lärt mig simultankapacitet i dess mest avancerade form. Plåstra om den ena, torka den andra och amma den tredje samtidigt.

Men det var först häromnatten som jag verkligen fick känna av hur det kan vara. Att inte räcka till. Att inte kunna ge storebrorsan det man vill pga lillasyster.

Jag och min man hade precis somnat när Fabian skrek som en stucken gris. Jag trodde han ramlat ur sängen och min man sprang upp. Men när skriket övergick i ordentlig gråt och sedan hulkningar så forstod jag att min man behövde assistans. Det var ingen trevlig syn, det kan jag säga. Fy i satan. Och det tog inte slut där, tyvärr. Mer skulle upp. Fabian skakade som ett asplöv.

Min man sa bestämt åt mig att gå in till Clara igen, som börjat gråta av oväsendet. 

- Ni ska inte bli smittade! Stanna kvar där inne.

Så väldigt motvilligt fick jag lov att stanna i sovrummet, medan min man var hjälte och tog hand om sonen, duschade och la honom, torkade och spritade golv och diverse möbler. Efter ungefär en timme var han klar. (Jag fick fortfarande inte komma ut. Bäst att minimera smittan.)

Det gjorde verkligen ont i hela mig när jag hörde hans gråt och inte fick gå och trösta. Hela mitt hjärta ville gå dit men min hjärna förstod att jag var tvungen att låta bli.

Men det var inte det jobbigaste. Det var igår kväll. När Fabian, som hade hög feber fram och tillbaka hela dagen efter ovanstående incident, men ingen mer magsjuka, grät och ville sova med mig på natten. Och jag försökte förklara för honom att jag måste sova med lillasyster. Hon behöver ammas på natten. Och ifall det skulle bli något återfall så ville vi inte riskera att smitta oss två. Och Fabian förstod. Men han fortsatte likväl att gråta, krama om mig hårt och be att han skulle få sova bredvid mig. Fy för att behöva avvisa sina barn. Särskilt pga att hans systers behov behövde gå före. Så mina tårar rann också. Vilken tur att man inte är ensamstående. Och vilken tur att det går över.

För idag är han gamla vanliga, glada Fabian igen. Och dagens första kommentar från honom var:
- Nu får jag golfa med morfar idag!

Ja dessa barn. Vad skulle man inte göra för dem? Allt är definitivt inte guld och gröna skogar (nån mer än jag som inte kan tänka den frasen på annan dialekt än skånska?). Men efter lite sjukdom så uppskattar man de små sakerna ännu mer. Som att få vara frisk. Eller att få lära sig simultankapacitetens högre nivåer. Ska tusan skriva det i mitt CV.

Fick denna vackra bukett av min man
när jag fyllde år för några veckor sen.
Tyckte den kunde få pigga upp detta
smått äckliga inlägg.