Är du också en duktig tjej? Och så lite tankar om egoism ochuppmärksamhet

Människan är i naturen ganska egoistisk. Vi ser till oss själva i första hand. Och vår världsbild kretsar kring oss själva. Vilket ju är ganska förståeligt. Det är ingen lätt sak att fullt sätta sig in i någon annans liv.

När jag fick barn var jag 26 år. I dagens mått mätt en ganska ung mamma. Men självklart kände jag mig väldigt vuxen och mogen. Och det tror jag att jag var också. Men jag har växt otroligt sedan jag blev mamma. 

Nu är jag mycket lugnare och tryggare i mig själv. Och jag vet att det viktigaste i mitt liv är mina barn. Inte jag själv. Jag kommer ganska långt ner på priolistan. 

Och visst, ibland borde jag nog tjäna på att prioritera mig själv lite högre. Men det är inte alltid så lätt. Jag är till naturen omtänksam och duktig. Alltså jag ställer upp och hjälper gärna till om någon behöver hjälp. Jag tänker på mig själv i sista hand när det gäller att tex få mat i magen.

För någon vecka sen så fick jag massage av fina Maria och hon sa att jag var väldigt spänd hela vägen. 

- "Du är en sån där duktig person va?" Sa hon. Inte som något elakt utan mer som ett påpekande. Eller konstaterande. 

- "Ja kanske det", sa jag. 

När jag rest mig från massagebänken så började jag vika ihop handduken och filten som jag haft över mig. Helt normalt, tycker jag. Men då sa Maria:

- "Låt det där vara, det tar jag hand om! Det är precis det där jag menar med att du är duktig! Du behöver inte alltid vara så duktig, vet du!"

Då kände jag mig väldigt träffad. Och utläst. Men samtidigt lättad. Hon hade ju rätt. Jag behöver inte alltid vara fröken duktig. 

Ja, för den duktiga tjejen är jag nog. Men jag tror det är ganska vanligt bland oss kvinnor. Är inte du också duktig?

Däremot har jag inget behov av att känna mig duktig. Alltså att andra tycker jag är duktig. 

Många föräldrar har nog ett stort behov av att andra tycker deras barn är duktiga. Att de uppför sig bra. Att de börjar gå tidigt. Att de säger tack för maten. Att de är söta. Duktiga på att spela fotboll. Ja, eller vad det nu är som man själv anser klassas som bra. 

Sånt kan jag bli rätt trött på. Att man lever ut sig själv genom sina barn. Att man tror att man själv är en bättre människa bara för att ens barn ser söta ut på kort. 

Jag var på BVC med Fabian i veckan. 2,5 års kontroll. Då ska de se att barnet hänger med i talet, växten och utvecklingen. Sköterskan frågade snällt vad det var som hon höll upp ur en väska. Fabian sa inte flaska. Inte ett ord. Han kan vara väldigt blyg i början, men sedan brukar det alltid lätta. Så jag lät henne försöka locka fram hans prat. Som ju kom efter en stund. I massor. 

Jag tror det är ganska vanligt att man som förälder försöker ursäkta sitt barn direkt som det inte gör som det borde. 

- "Men Fabian, du kan väl visa vad duktig du är på att prata. Du som brukar prata så mycket." 

Så sa jag givetvis inte. För det är ju bättre om det får ta den tid som behövs. De slutsatserna kanske jag inte drog efter barn nummer ett. Då var det nog viktigare hur barnet agerade. 

Trots att jag är så pass duktig så har jag inget behov av att visa att mina barn är bra. Jag vet att de klarar det så bra själva. 

Däremot vill jag gärna skryta lite med all svamp vi hittade i skogen idag! Ikväll blir det biffar av fårtickor med kantarellsås och egen potatis!

Sen kan man ju undra hur det egentligen ligger till när jag säger att jag inte har något bekräftelsebehov genom mina barn. Och ändå så visar jag en massa söta kort på dem. Men det beror nog på att de är så söta, så att det liksom bara blir så. 

Och trots att jag inte har behov av att verka duktig så skriver jag i min blogg om hur jag lever mitt liv. 

Kanske det inte är samma sak. Eller så är jag lika mänsklig som alla andra. Bekräftelse vill vi alla ha. Det är en av människans starkaste drivkrafter. Förutom att vi är ego. 

Huvudsaken att vi själva är medvetna om oss själva och hur vi reagerar. Allt kanske inte är bäst. Men om man är medveten om det så går det ju att förändra. 

Och så måste man vara medveten om andra. Att det finns andra. För alla lever ju sina små liv i sin egen bubbla. Barn lever verkligen i sin egen bubbla. Men det är mina barn jag kan tacka för många olika insikter och de har gjort mig till en bättre människa. Trots att de nog inte gjort mig mindre duktig.