Längtan efter att få en dotter

Ojdå, nu kanske jag är inne och touchar på tabubelagt område, men sånt är livet. För får man egentligen säga så? Att det vore mysigt med en dotter? Är det inte att förringa det man har?

Jag tycker man måste få säga så. Och känna så. För självklart skulle jag för allt i världen inte vara utan mina två söner. Inte en chans. Men att få barn av båda könen tror jag ändå kan vara någon slags inbyggd önskan hos alla. Detta gäller säkert även för de som bara får flickor. Eller de som inte kan få barn alls.

Just nu omger jag mig med många härliga människor som har två söner. Jag vet inte varför det är sådan pojk-boom, men så verkar vara fallet hos oss. Och när man börjar diskutera så verkar detta vara en ganska delad önskan.

Direkt när vi gjort ultraljud och vi såg att det var en pojke (det som blev vår andra son) så sa min man till mig:
- Åh, nu vill du ha tre barn va?! 
Och visst, det har jag ofta sagt att jag vill ha. Men inte efter att vi fått Fabian. Då kändes det plötsligt inte lika självklart att få ett till barn. För lite av en själv försvinner också samtidigt. Svårt att beskriva det där. Men på något sätt så är det nog ändå så. Prioriteringarna förändras och man måste ge upp lite mer av sitt eget liv. Det blir istället något nytt, gemensamt familjeliv. Och med det menar jag inte att det är något fel med familjeliv. Jag älskar det, tro mig. Men individen Maja blir nu mer en mamma.

Så ja, att skaffa tre barn skulle ju innebära att man får vänta ytterligare några år med att få sova ordentligt! Och med en bebis så kan man inte resa så mycket. Det blir svårare att få barnvakt, eftersom det inte är lika lätt att se efter tre barn som två. Och hur blir det då med egen tid? Skulle det ens kunna existera? Och så skulle vi nog bli tvungna att flytta. Eller bygga ut. Och skaffa större bil.

Så nä, det lutar nog åt att det inte blir några fler. Men bara för att jag tänker på det viset så är det nu tre stycken små söta flick-bebisar som jag har fått snusa på de senaste veckorna.

När jag messade den här bilden till min man så sa han senare till mig i telefon, med desperat röst:
- Jaha, vill du ha en till nu? 

Nja, är väl kanske svaret. Det är inte utan att man blir sugen. För de är ju så goa! På bilden är det sötaste Märta. Och idag träffade jag både Wilma och Alice. Farligt detta.

Men jag diskuterade med några andra mammor häromdagen. Och de sa att det är väldigt svårt för en tjej att säga att hon inte ska ha några fler barn. Även fast man blivit "för gammal" för att ha fler barn, så är det liksom emot ens natur att säga att det inte blir några fler. Det tar emot på något sätt.

Så det är väl lika bra att inse att man inte behöver säga ja eller nej. Det är ju inget som man behöver bestämma nu. Och även fast det kan vara väldigt jobbigt med ett barn så är det ju också helt underbart. Men på något sätt så måste man ju orka med det man har. Sig själv. Min älskade man. Och mina underbara barn.

Tankar kring förlossningen och det där beräknade datumet

Imorgon är det den 23:e januari. För ett år sedan var vår lilla Fabian beräknad att födas. Men det där datumet stämmer ju aldrig. Finns det någon som fött barn på utsatt dag? Vi fick vänta arton (18!) dagar till. Det var lite taskigt tycker jag. De där arton dagarna blev väldigt långa. All denna väntan. Och alla som frågar: 

- Har han inte kommit än? 

- Vad fan ser det ut som!? Ville jag svara ibland. Jag går inte såhär för skojs skull! 

Men det är väl klart att jag inte svarade så, väluppfostrad som jag är. För folk ville ju bara vara snälla. Men det är tyvärr inte alltid som man uppskattar den omtanken, som över-höggravid. 

Men tillslut så bestämde han sig. Och ja, vi visste att det skulle bli en pojke. Jag var så nyfiken när vi var på ultraljud i vecka 19. Det är ju bara så häftigt att få se sin bebis för första gången. Och vi tyckte det kunde underlätta förberedandet för storebror om vi kunde börja kalla den för ett namn, eller i alla fall för en lillebror. 

Men man kan väl inte kräva av barnet att det ska veta vilket datum det är. Och att det då plötsligt ska känna en så oerhörd lust för att tränga sig ner, igenom bäckenbotten, för att slutligen, blodig och dann, komma ut ur något som inte riktigt är gjort för att få ett barnhuvud ur sig. Eller visst är det väl gjort för det. Egentligen. För kvinnokroppar är ju gjorda för att föda barn sägs det. Även fast huvudomfånget på 38,5 cm kändes en aning överdrivet. 

Det sägs ju att andra gången ska gå enklare. För då är kroppen liksom lite erfaren. Har gjort det en gång redan. Uttänjd och klar, så att säga. För oss gick det också fortare andra gången. Vi var på förlossningen i fem timmar innan han kom, om man jämför mot tolv timmar med Anton. Men det gjorde fortfarande förjävligt ont. Förlåt, om någon läser detta som inte fött barn än. Men det är bara sanningen. I alla fall var det så för mig. Nästan fem kilo vägde han. Ja, nog hade han haft tid på sig att gotta i sig allt möjligt inne i magen. 

- Hungrig ska jag i alla fall inte komma ut, kanske han tänkte. 

Men även om det frambringade lite smärta så är det ändå det klart största och häftigaste jag någonsin gjort. Att föda barn.

När barnet når Gå-stadiet kommer passandet in i en ny dimension

Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att besöka någon som har barn i samma stadie som en själv?

Först finns det ju ett Nyfödd Bebis-stadie. Då vill man ha lite lugn och ro. Inga barn eller djur som slår eller krafsar/slickar på barnet. Och man kan inte förstå hur någon kan prata alternativt skratta högt eller smälla i dörrar när barnet sover. Att inte alla tänker på det? Konstigt.

Sedan kommer Kryp-stadiet. Då gäller det att det inte finns några sladdar längs golvet som barnet kan dra i. Så att t ex en fönsterlampa åker i backen. Det ska helst inte vara för mycket på golvet som barnet kan stoppa i munnen. För i den åldern så måste ju allt smakas på. Det har plötsligt blivit ett jäkla passande. För tillslut så kryper de ju oftast väldigt snabbt också. Öppna diskmaskiner. Blommor på golvet. Knivar i nedersta lådan. Många faror lurar då runt hörnet.

Efter det kommer Dra-sig-upp-stadiet. Här är det snarare blommor på fönsterbrädan som ligger illa till. Och allt som barnet kan nå vill den ju såklart känna på. Ljusstakar och dukar på låga bord, som t ex soffbord, blir härliga byten för barnet som står upp. Kablar till alla möjliga tekniska saker är ju bara jättespännande. Passandet har klart ökat en nivå.




Och i nästa stadie, Gå-stadiet, ska vi inte ens prata om pass. Här blir det en annan dimension. Det blir snarare ett träningspass. För nu kan ju barnet förflytta sig som det vill. Och det börjar nå väldigt bra också. Tallrikar och bestick på matbordet ligger plötsligt inom räckhåll. Och vad roligt det är att dra ner. Speciellt när mamma får något stirrigt i sin blick.

När barnen sedan blir äldre och Lek-stadiet infinner sig, så är det bra om det finns några bra leksaker. Visst, man behöver inte ha leksaker för att kunna sysselsätta sig. Men det kan underlätta ibland.








Så att det är lättare att besöka någon som har barn i samma ålder beror inte bara på att det är trevligt för alla parter att prata om det som berör en själv. (För bajsblöjor är, tro det eller ej, inte lika roligt för alla att prata om. Lika konstigt det, kan man tycka.) Utan det är också mycket mer vilsamt för mig som förälder, och ansvarig för mitt barns handlande. För då är hemmet barnsäkrat för rätt åldersgrupp.

Såklart att det går att röja upp lite innan barnet går loss. Och i vissa hem så är de som bor där inte så nogräknade. Lite kräks på mattan eller glassfläckar i soffan är inte hela världen. Och tur är väl att dessa personer finns för oss alla nerv-vrakiga föräldrar med svårkontrollerade barn.

Från helvete till, inte himmel, men dock uppe i luften igen

Vilken dret-morgon det var idag. Fabian var gnälligare än gnälligast. Inget var bra. Ville bara hänga i mina byxben hela tiden och helst bli buren. Han väger över tio kilo och efter ett tag blir det ganska tungt att gå och bära på.
Och Anton är inne i en period då han alltid frågar: -Varför!?  Efter allt man säger. Och egentligen ska man ju försöka förklara varför. Det är ju viktigt att inte släcka barns nyfikenhet och lust att lära. Men det är inte alltid man orkar. Tyvärr. Tänk dig själv att du alltid måste svara på följdfrågan varför. Vad man än säger. Inte så kul alltid, kanske? Speciellt inte när en annan son gråter och gnäller och skriker och man själv försöker laga frukost.

Uuuuuuh! Orkar inte, vill jag skrika!

Men sedan blev dagen lite bättre när det äntligen var dags för brunch med härliga tjejerna igen. Vi har haft juluppehåll, ett långt sådant på fyra veckor. Men nu var det äntligen dags för avslappnad stämning, tjejsnack och såklart, icke att förglömma, god mat! Mycket god mat!

Smarrig efterrätt som Karin bjöd på idag! Och gott kaffe såklart!

Så här såg vårt julbord ut, som vi avnjöt 14 december. 

Vi är fem tjejer/mammor/brudar/människor som äter brunch varje vecka. Det har vi gjort hela hösten. Och bara för att två av oss har börjat jobba nu så går det ju inte att sluta med detta. Kanske att det bara blir varannan vecka, men vi måste i alla fall ses.

För det är viktigt! För mig ger det positiv energi, styrka i min mammaroll, men samtidigt att kanske få slippa vara i min mammaroll för en stund, ork att fortsätta vara mamma. Ja, alla borde få ha något slags nätverk där man kan få prata om ALLT. Vara sig själv. Och få njuta av mat och mycket choklad!

Om det så är en mamma-grupp. Eller några grannar. Eller vänner. Jag tror alla behöver få lufta sina tankar när man är förälder. För det är inte alltid helt lätt. Idag hade jag en tung dag. Och då får det vara så. För alla har vi sådana dagar. Det är skönt med några som förstår och har varit där själva.

Träning inför Stadsloppet

Idag fick jag mig en rejäl springtur i skogen. Lite längre än planerat.

Det var en härlig dag. Solen sken, marken var frostigt vit. Det tar ungefär en minut att springa till ett spår i skogen. Väl där tyckte jag att det var lite ovanligt att det stod bilar parkerade. Men sprang vidare. Sedan såg jag att några kamouflerade män stod i skogen med gevär. Attans, det var jakt nu, alltså. Men lika bra att fortsätta springa. Ser ju lite dumt ut att vända. Men det kanske jag skulle ha gjort, med facit i hand.

Sammantaget var det nog uppemot tjugo bilar. Och en hel del män. Antingen kamouflerade eller med färgglada västar. Och så hundar förstås. Det kändes verkligen som om jag störde. Och var i vägen. Jag väntade bara på att ett skott skulle komma vinande förbi mitt öra.

När jag skulle vända hemåt så stod det flera personer på stigen. Då valde jag en annan väg. Över stora vägen och ner mot sjön istället. Blev en himla omväg, insåg jag efter ett tag. Men eftersom jag inte hade lust att få ett nackskott så var jag ute och sprang ungefär dubbelt så länge som jag brukar. 50 minuter istället för 25. Och det gick ganska snabbt också. Prova själv att springa omgiven av vapen-försedda män med hundar. Träningen inför årets Stadslopp (som jag visst lovat ställa upp på) togs med ens till en annan dimension.

Så resten av dagen blev det mys med familjen.

Om att börja jobba

Blir man en bättre förälder av att inte träffa sina barn? Kan låta konstigt, men ibland tror jag att det kan stämma. Som i mitt fall just nu. Jag har börjat jobba. Bara på halvtid, men ändå. Tre dagar i veckan åker jag ifrån mina barn för att göra något annat. Något eget. Och när jag kommer hem så känner jag mig faktiskt som en bättre mamma.

För jag får lite andningsrum. Från både barnen och mig som mamma. Jag blir mig själv. Jag blir Maja. Som faktiskt kan något annat än att mata barn, byta blöjor, sjunga barnvisor, natta, trösta.

Fabian gillar mat... Är dock inte alltid så lätt att mata.

Skillnaden på dagar blir ganska olika. Beroende på om jag ska jobba eller inte. Eller snarare, om jag ska vara på min arbetsplats eller om jag ska vara hemma. För det är inte riktigt rätt att kalla det för föräldraLEDIG. För särskilt ledig är man ju inte.

Hur som helst. Om jag är hemma så blir det lite lugnare tempo på morgonen. Visst, jag får gå upp tidigt. Men behöver inte stressa iväg till något, utan börjar med en stor kopp kaffe och lite Bolibompa i soffan. Vi äter oftast frukost när vi varit vakna ett par timmar.

Men när jag ska iväg och jobba. Då måste jag direkt vara alert. Fixa mig. Äta frukost. Köra bil. Vara social och trevlig. Men jag slipper å andra sidan att byta bajsblöja, torka upp mat från golvet och plocka leksaker. Åtminstone för tillfället.

Här provar vi lite hattar.